Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Kategori: skrivande (sida 1 av 3)

Att ta kontroll över vanans lunk

foto001När jag nu håller på att skriva ett filmmanus gäller det att ta kontroll över skrivandet. Dock finns prokrastineringen där hela tiden – förhalandet. För mig blir datorskrivandet svårare än att skriva förhand just för att datorn är portalen till så mycket annat som inte har med manusskrivandet att göra, såsom sociala medier, Youtube, etc.

När jag stänger av datorn, mobilen och surfplattan, så stänger jag också av standby-läget för ständigt okontrollerat informationsflöde. Jag sluter mig mentalt till en begränsad fokus och kan därför lättare koncentrera mig på skrivandet, som nu sker med papper och penna.

Att alltid vara tillgänglig, alltid vara standby, är stressande och distraherande just därför att det inte går att kontrollera dessa intryck. Tyvärr har dator, surfplatta, mobil och TV blivit ständiga sockerpiller mot tomrummet. När alla göromål är utredda och tomrum analkar, då går en signal till hjärnan som skriker: “Hjälp, det är risk för tristess här, ge mig ett sockerpiller.” På slentrian plockas tekniken fram som genast dämpar tomrummet med billig underhållning och nöjen.

Av egen tid hemma ägnar jag otroligt mycket tid vid datorn. Jag beslutade mig en kväll efter jobbet att inte använda datorn alls. Eftersom jag hade ätit tidig middag uppstod ett tomrum på flera timmar, innan det var dags att gå till sängs. Jag satte mig och läste vid fönstret. Och när mörkret lade sig tände jag ett brinnande ljus. Detta var inte ett nöje, som sockerpillren erbjuder – det var ren njutning, ty här öppnades ett tankerum kring en begränsad och kontrollerad grupp stimuli som jag fick vid läsningen. Jag kunde själv bestämma att pausa i texten, för att begrunda det jag just läst. För en gång skull hade jag trotsat vanans slentrianmässiga lunk och styrt upp kvällen. Detta gav en känsla av harmoni. Under den kvällen fick jag fler nya idéer än jag kommit på under hela veckan dessförinnan, något jag sedan kunde utnyttja i manusskrivandet.

Mihaly Csíkszentmihályi har forskat kring flow. I boken Flow: Den Optimala Upplevelsens Psykologi (2006) definierar han flow som en djup koncentration kring en avgränsad grupp av stimuli, eller sinnesinryck, som individen själv uppfattar som relevanta. Under njutning och koncentration blir tidsflöde och information i omgivning avgränsat, skriver han. Jag vill mena att den avgränsade informationen också innebär att vi kan stänga av den ström av information som ständigt omger oss, och som vi genom sociala medier inte kan ta kontroll över. Det är en ständigt öppen kanal.

Flow uppstår när man tar kontroll över sin psykiska energin, kontroll över sin uppmärksamhet, fortsätter Csíkszentmihályi. Det är först när man lyckats skapa ordning bland fysiska förnimmelser som en njutbar harmoni uppstår i medvetandet. Motsatsen till flow är att något upplevs långtråkigt, vilket uppstår ur att man ger psykisk energi åt en aktivitet som ändå inte förstärker självet. Då kommer känsla av ängslan och kontrollöshet. Den enorma tid man lägger på sociala medier eller TV-serier kanske inte är proportionerlig med vad man får tillbaka. Då blir ju självklart ängslan och kontrollöshet befogad som ett sätt att reagera mot vanans lunk. Csíkszentmihályi skriver också att vuxna amerikaner använder hälften av sin vakna tid utan plikter framför TV:n, där populära TV-serier är enahanda, att det inte krävs varken minne, tänkande eller vilja, där användandet av sinnet blir obefintligt.

Under en vistelse i Amsterdam för en vecka sedan flydde jag regnet som piskade asfalten. Under två timmar torkade jag och skrev på ett fik (se bild). Flow leder till känsla av upptäckt, en kreativ känsla, att sätta upplevelsen i en ny verklighet som får denne till en högre prestationsnivå, menar Csíkszentmihályi. Det är just detta jag själv erfor under aftonen med läsning och på fiket i Amsterdam. Tankar, intentioner, känslor och sinnen var fokuserade på samma mål. ”Och när vi en gång har smakat på denna glädje”, skriver  Csíkszentmihályi, “kommer vi att fördubbla våra ansträngningar för att få smaka på den igen.” (s. 65)

Författares nedstigningar i sig själva

Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i litteratur 2004, fångade mig totalt efter att jag sett föreställningen Babel på Stadsteatern i Göteborg 2010. Jag hade närmat mig hennes författarskap, och indirekt henne själv, genom att se Michael Hanekes filmatisering av hennes bok Pianolärarinnan. Denna berättelse ligger oerhört nära henne själv. För mer info om denna, läs mitt tidigare inlägg här. Efter att också ha läst den boken förstod jag hennes storhet. Hon skriver lika snabbt som hon tänker och gör i många av sina verk inga omskrivningar.

Genom en dokumentär om henne på SVTPlay har jag fått en djupare bild av henne, även om programmet bara är en halvtimme långt. Det mest intresseväckande ur programmet var hur Jelinek berättade om sitt skrivande.

Jag kan i skrivandet se en tudelning mellan författares kontrollerande av den text de skriver, och det djuplodande och intuitiva skrivandet där författaren är i sådant flow att tankarna spinner snabbare än medvetandet. Att ha fått igång detta snabbt spinnande tankemaskineri fodrar en snabbhet i dokumenterandet av dessa infall. Flyktiga och obearbetade tankar är rena, men om skrivandet släpar efter är risken att tankarna går en förlorade.

För Jelinek flödar texten fram i skrivandet. Hon berättar i programmet hur språket börjar tala för sig själv och ibland får för sig att vända henne ryggen. Språket får henne att släpa efter. Vid dessa stunder är det språket, inte Jelinek, som talar. Det kan vara lätt att förringa betydelsen av språkets dominans i skrivandet, detta då det är så lätt att tänka att skrivna texter är sprungna ur författarens medvetenhet och insikt, men det förekommer också i många fall dessa undermedvetna tankemönster som projiceras på författaren, och där denna slaviskt måste hinna med att fånga de förgängliga ordfraserna.

Denna närhet till språket påminner om psykoanalytikern Clarence Crafoords skildring av Selma Lagerlöfs skrivande. Han menade att Lagerlöf hade gjort självanalys genom sitt aktiva dagboksskrivande och att hon genom romanen Gösta Berlings saga hade gjort sig tillräckligt bekant med sitt undermedvetna att hon i sitt fortsatta skrivande med lätthet kunde ösa ur sig av sitt fördolda stoff. Kanske låg storheten här i släppa kontrollen över sitt skrivande, vill jag tro. Även Ingmar Bergman, vill jag mena, lyckades djuploda som mest i två av sina filmer. Dessa två filmer var också sprungna ur en medveten vilja att inte lägga sig i själv, utan att helt låta sig dikteras av sina föreställningar. Om han tänkte på ett ord eller en bild var han därför tvungen att lägga in denna i filmen.

Varför vill man då nå dessa undermedvetna bilder? För det första är det en bedrift att släppa överjagets tuktande av tabubelagda ämnen inom en själv, det är ett hälsotecken att inte kuvas av rädslan att våga uttrycka sig. För det andra är det, också till följd av självcensurens upphävelse, uppriktigare och djärvare bilder som kommer fram. Brutaliteten och rättframheten som många refererar till i Jelineks litterära uttryck orsakas förmodligen av hennes förkastade självcensur. För det tredje menar t.ex. Freud att det undermedvetna besitter ett djupare intellekt än det medvetna, vilket självklart gör det lockande att leverera bilder som är sprungna ur detta djupare plan av en själv. Den dramaturgiska kvalitet som det undermedvetna besitter kan vi beskåda varje natt genom drömmarnas intensitet, ty det är svårt att uppleva en dröm utan engagemang och närvaro.

Det står för mig allt klarare att skickliga författare har förmåga att dels kunna göra dessa s.k. nedstigningar i sig själva och dels kunna översätta dessa till en konstnärlig produkt. Det finns dock många exempel på försök till författarskap som slutat olyckligt, där man utfört en nedstigning men hamnat i psykisk sjukdom som omöjliggjort ett avslutande av ett litterärt verk. Psykoanalytiker Johan Cullberg har i boken Skaparkriser jämfört August Strindbergs skaparkris mot Stig Dagermans. Intressant diskussion kan uppstå kring varför Strindberg klarade sig ur krisen och publicera sitt inferno i bokform medan Dagerman gick förlorad i nedstigningen och tog sitt liv i 31 års ålder.

Bildkälla: Manuelrico.blogspot.se

Bloggen fyller ett år!

1 yearIdag för ett år sedan hade jag precis blivit klar med utformningen av min egen hemsida, med portfolio och blogg. Det första blogginlägget lades upp samma kväll:

Nystartad sida kring mina projekt i olika gestaltningar. På bloggen kommer jag även att koncentrera mig på andras gestaltningar. Söker ett slags rum – ett inre mentalt rum att landa i. En sinnesnärvaro. Drivs av detta i flera av mina gestaltningsmedium. Nåväl, det är mycket man vill.

Men nu börjar simonhasselblom.com!

Med dessa ord började resan. Sedan dess har det blivit 188 inlägg kring i synnerhet arkitektur, skrivande, film och musik – dvs. mina starkaste intressen. Den särklast mest besökta sidan på hemsidan har varit portfolion, men jag har också förvånats över besöksantalet för blogginläggen. Detta är roligt och stärkande i fortsatt skrivande.

Därför vill jag ge alla ni som besöker min sida ett stort tack! Jag lovar att fortsätta min resa, och hoppeligen kommer det även bli ett tvåårsfirande.

Om ASMR för film

Kan film upplevas fysiskt? Detta har undersökts i en internetsubkultur som kallas ASMR. Med inriktning mot audiovisuella effekter stimuleras hjärnan att känna fysisk beröring. Med en viss skepsis kring fenomenet såg jag emellertid en video på Youtube när någon försöker nå fram till dessa effekter genom att viska nära och lysa med lampan mot kameran, och jag kände en kittling i bakhuvudet – samma kittling med gåshud jag får vid skör beröring. Fenomenet känns igen på andra platser, såsom när DN-reportern Hanna Fahl beskriver hur hon får likande reaktion när hon går hos frisören eller när någon sminkar henne. Det jag hörde och såg väckte ett kroppsminne som gav mig denna reaktion i form av kittling.

Det jag insåg efter att ha sett videoklipp och läst kring fenomenet är att detta är något jag försökt att nå inom filmmanus under flera år, att hävda och stärka sinnena inför vardagsbestyr, såsom att skära upp tomater eller att klippa naglarna. Det handlar helt enkelt om att stärka ljud och bild inför detaljer som annars går förlorat i vanans lunk. Det handlar om att väcka medvetenhet kring här och nu.

Fahl kallar i DN-artikeln fenomenet meningslöst, men jag vill tro att detta är meningsfullt, om inte annat som ett sätt att bli närvarande och släppa stress kring framtidsplaner. Precis som yoga helar kropp och själ kan ASMR göra det också. Det blir ett enormt här och nu som kan leda till njutning i den reaktion som kan väckas hos åskådaren. Att då dra detta ett steg längre och baka in detta i en berättelse skulle vara intressant, detta eftersom filmaren/författaren vill påverka åskådaren känslomässigt. Kreatören har därför en idé kring vad åskådaren ska känna i olika scener. Att då studera ASMR ytterligare kan också leda till att kreatören också kan påverka åskådaren fysiskt genom olika stimulanser. Självklart är inte detta nytt på något sätt, men det nya är att få syn på fenomenet och hävda det. Film som påverkat mig fysiskt är t.ex. Irreversible (2002), där en baston vibrerar i så långt ljudregister att det är svårt att höra den, men man känner den.

Bildkälla: Epcdn.net

En sårbar och kärleksfull karaktärsgestaltning på film

ParkerEfter att kortfilmen Betraktaren nu är avslutad – en film jag stått för regi, musik och ljudsättning i – är det underbart att känna att jag nu kan kasta mig in i ett nytt projekt. Vad ska då det vara? Jag har skissat på en historia ett tag, som egentligen är ett hopplock av flera av mina texter, skrivna under flera år. Jag pitchade idén för mitt filmkollektiv i söndags, och det slutade med att vi gemensamt associerade vidare på filmidén. Roligt att historien gav genklang i gruppen.

Något jag nu insett fungerar för mig i skrivandet med strävan att skriva vördnadsfullt, men samtidigt med viljan att få alla karaktärer så mångbottnade och identifierbara som möjligt, det är att faktiskt hitta vänner som kan vara skådespelare till var och en karaktär. Självklart behöver dessa inte vara med i en eventuell filmproduktion. Det viktiga är att du känner värme inför samtliga personer. Att då tvinga vännen att gestalta en alltför endimensionell karaktär är ett slöseri på talang, tid och pengar. Jag drivs därför att skildra alla så sårbart och så kärleksfullt som möjligt, detta för att ge mina vänner en så fin present att ta sig an som möjligt, ty varje roll ska vara utmanande men lockande att gestalta.

Jag skriver nu på något som ser ut att bli en novellfilm på 30 minuter, och att ha haft ovanstående metod med mig i processen har dels gjort filmen mer konkret för mig samtidigt som den också blir viktigare för mig att producera. Sen är det inte omöjligt att jag vid en eventuell filmproduktion också frågor åtminstone några av de vänner jag tänkt mig att gestalta karaktärerna.

Angående distans till skrivandet

Jag påbörjade ett romanskrivande för fem år sedan som dessvärre avslutades abrupt. Av en anledning bestämde jag mig för att läsa texten i ett svep nu i veckan, vilket gav mig en enorm osäkerhet. Minnet av det jag skrivit stämde nämligen inte överrens med det jag faktiskt läste. Ännu märkligare var dessutom att det uppstod helt nya lager i berättelsen som för mig i skrivandet inte var något jag reflekterade över alls, som jag inte ens var medveten om. Dessa lager skulle förmodligen beskriva lika mycket den jag var då som det ämne jag valt att avhandla. Jag hade en medveten avsikt med texten, som visserligen föddes efter att jag hade skrivit av mig några sidor. Jag minns dock att det jag hade för avsikt att skriva och det jag faktiskt skrev gick mer och mer isär. Kanske var det också anledningen till att jag slutade skriva på romanen. Klyftan mellan det jag ville skriva och det jag skrev fick mig att tappa lusten.

Jag har flera gånger skrivit om saker som i skrivandets stund varit mig alltför blödande och nära. Distansen till det man väljer att skriva kan vara nyckeln till en mångfasetterad skildring. Att skriva om ett alltför nära tema kan göra att man inte ser det mest relevanta eller ha förmågan att växla perspektiv och berättare. Det jag skrev för fem år sedan som inte stämde överrens med det jag ville skriva var förmodligen en undermedveten gest att skriva om något jag faktiskt behövde blotta och bearbeta. Dock var väl problematiken alltför nära mig själv för att jag i det stadiet skulle upptäcka problematiken. Den tidsmässiga distans jag nu fått till problematiken jag skrivit om i den oavslutade romanen har kanske därför varit nödvändig för att jag ens ska bli medveten om berättelsens ytterligare lager.

En liknande företeelse uppträdde när jag läste en bok 2006 som jag aktivt markerade intressanta ord och meningar ur. När jag sedan läst om boken efter tre år har jag märkt att de markerade orden jag ansåg viktiga 2006 inte alls var de väsentliga uttrycken jag skulle markerat under omläsningen. Distans skapar perspektiv på tillvaron, och för att en berättelse ska bli så bra som möjligt bör den avhandlas utifrån åtminstone två synvinklar, anser jag.

Ett sätt att få flera synvinklar på ett blödande och nära ämne hos en kan vara att be en annan person beskriva en själv, för att ur det upptäcka aspekter man i närhetens mörker aldrig skulle kunnat medvetandegöra själv. Detta är en annan distans än den tidsmässiga. Via podcasten med Alex och Sigge hörde jag talas om ett program i Tv3 där Björn Kjellman klär ut sig till en kändis, där kändisen ställer privata frågor om sig själv till Kjellman, som alltså då spelar kändisen. Kanske finns det frågor som kan vara intressanta att ställa som andra kan se men som man inte märkt själv hos sig, såsom olika ticks och omedvetna beteenden som förmodligen bottnar i någonting djupt inom en, vilken i sig är förankrat i en händelse man sedan länge förträngt.

Renässans i dagboksskrivandet

Jag har länge drivits av att läsa kända författares och dramatikers dagböcker; Selma Lagerlöf, Virginia Woolf, Franz Kafka och Lars Norén, för att nämna några. Här ligger värdet i såväl kall observation av ett stycke liv som den pågående dialogen författaren har med sig själv. Häri finns något modigt och sårbart på samma gång. Paradoxen ligger i att jag som läsare av dagböcker vill komma nära författarens tillvaro medan jag som skrivare av dagböcker vill skapa distans till min egen tillvaro.

Under flera månader har min reservoarpenna av märket Parker börjat torka ut alltmer. Jag har därför fattat beslutet att skriva dagligen förhand för att få igång pennan. Under dessa skrivsessioner har jag insett vilken befrielse det är att sitta med skrivboken framför sig. Det uppstår en dialog med mig själv. Genom att föra dagbok skapar jag distans till min egen vardag. Genom att backa bak från det välbekanta ser jag tillvaron i ett nytt ljus, där det är lättare att se en översikt och få en insikt. En sådan insikt har hjälpt mig att ta ställning i saker och ting,  om utan att skriva om det inte hade gett samma vida syn. Större beslut genom åren har därför uppstått i skrivandets stund, vilket kan vara nöjsamt att titta tillbaka på; skrivböckerna finns ju där. Vi befinner oss alla i närhetens mörker, och därför är skrivandet ett sätt att främmandegöra och vända och vrida på det välbekanta för att kunna se det klarare.

Stressen har kraftigt ökat med åren hos befolkningen. Man ska ständigt vara uppkopplad och anträffbar. Då kan det vara skönt att skapa en närmast meditativ ritual kring skrivandet förhand. Här finns inga distraktionsmoment som datorn har med sin mångfunktionalitet. Tidigare år har mitt handskrivande kombinerats med brinnande ljus och rökelser, vilket förstärkte det rituella. I detta rituella har min ambition legat i att skapa ett inre rum med resonans – ett inre reflekterande rum. Ett sådant rum kännetecknas av enorm närvaro och lyhördhet för omgivningen. Pulsen slår långsammare. Tempot saktar ner, men tankarna flödar snabbt och djuplodande.

Önskar att alla hade möjligheten att hamna där så ofta som möjligt.

Bildkälla: Adlibris.

Att skildra erfarenhetens sanningar

Att skriva poesi och prosa handlar om att delge erfarenheter. Här finns en möjlighet att skildra detta så rent och sant som möjligt. Sanningen behöver dock inte vara knuten till en riktig situation från livet, men dess känsla ikläder sig en dräkt som är minst lika sann. Men hur kommer man i kontakt med dessa erfarenhetens sanningar? Jag kom i kontakt med ett underbart skrivtips av surrealistförfattaren André Breton (se bild). Uppmaningen lyder:

Ta fram ett papper och penna och slå er ner på en plats där ni kan koncentrera er så bra som möjligt. Sätt er tillrätta i den mest avslappnande eller mottagliga ställningen ni kan. Bry er inte om det där med geni och talang hos er själv och andra. Glöm inte att litteraturen är en av de mest urtråkiga, till allt ledande vägar man kan gå. Skriv snabbt och utan något i förväg formulerat ämne, snabbt nog för att ingenting ska fastna och ni inte ska frestas läsa om. Den första meningen kommer alldeles av sig själv, så sant som det i varje sekund finns för vår medvetna tanke en främmande sats som bara väntar på att få bryta fram, dvs. exteriorisera sig. Det är ganska svårt att uttala sig om hur det ligger till med den meningen som följer på den första; den har otvivelaktigt att göra både med den medvetna aktiviteten och den andra, om man nämligen medger att nedskrivandet av den första skedde med ett aldrig så litet mått av varseblivning. Men detta är saker som ni föga ska bekymra er om – och att inte göra det ligger i högsta grad i surrealismens intresse. Skiljetecken tycks alltid stå i motsättning till den absoluta kontinuiteten hos det utflöde som tar oss i anspråk, fast de verkar lika naturgivna som noterna på en tonande sträng. Håll på så länge ni tycker det är trevligt. Förlita er på det outtömliga sorlet. Men om detta hotar att tystna, om ni med andra ord råkar göra fel på något sätt kanske felet att inte lystra riktigt, då ska ni inte tveka att klippa av med ett klart och tydligt streck. Efter det ord vars ursprung verkar misstänkt sätter ni nu en valfri bokstav, t.ex. I, ja sätt alltid ett I, så återställer ni det godtyckliga genom att låta nästa ord börja på I. (Den surrealistiska magins hemligeter – Surrealistisk skrivakt, eller första utkastet också sista)

Breton försöker upphäva censuren och kontrollen i skrivandet, och söker snarare det undermedvetna sorl av röster som alltjämt finns där. “Förlita er på det outtömliga sorlet”, är alltså en uppmaning att våga tro på att den fritt associativa strömmen av ord från ens inre. Det är alltså tre saker som krävs i en sådan här övning, att först komma i kontakt med den inre strömmen, att sedan skriva så pennan glöder utan att ändra eller censurera innehållet och till sist att inte ge upp att bli dikterad av det outtömliga sorlet.

Varför är då diktering av detta inre sorl bättre än medvetet kontrollerade texter? Författaren och konstnären Kimberly Wilson menar att sann och rå skönhet uppstår ur olyckshändelserna i skapandet. (Ur Teri A. Martins The meditation artist grasping 2010, s. 23) Att släppa självcensuren och kontrollen öppnar upp för dessa olyckshändelser i texten som kan vara vägen till denna erfarenhetens råa sanningen. Psykoanalytikern Clarence Crafoord skriver i Barndomens återkomst (1993) om Selma Lagerlöfs författarskap, och han beskriver hennes kreativa arbete som nedstigningar, vilket innebär att undersöka sitt djupa inre ur ens undermedvetna, för att hämta fram material. Selma Lagerlöfs framgångsrika självanalys, menar Crafoord, är orsaken till hennes förmåga att stiga ner i sitt inre. Crafoord nämner det farliga i detta, att blotta saker som psykiskt sjuka och svårt självskakade får i form av hallucinationer och vanföreställningar. (s. 251) Så självklart finns det risker med denna typ av skrivande, men det material som kommer fram är ärligt och okonstlat – helt orört av det förnuftiga medvetna planet inom oss.

Bildkälla: Wikimedia.

Kreativt skrivande nattetid

Det sägs väl att kreativiteten inte följer schemat, och det kan jag nog skriva under på efter nattens plötsliga skrivinfall. Jag hade planerat att gå tidigt till sängs, men så blev det att jag tänkte på ett gammalt oavslutat projekt jag arbetet med i mitt filmkollektiv. Som så ofta när man ska sova naglar sig tankar fast och vägrar att lossa sitt grepp. Men jag spelade upp bilder i mitt huvud kring olika situationer i filmen som jag kände förnöjelse inför. Här upplevde jag det ena glädjeruset efter det andra kring idéer som väckts. Så infall sig tanken, att om jag somnar nu, då kommer alla insikter jag fått inatt att vara försvunna imorgon. Jag bestämde mig därför att, utan att tända lampan, slå på min dator. Satt så och skrev ner ett relativt utförligt manus, eller kanske snarare en blandning mellan scenlista och filmmanus.

Det fantastiska med nattens mörka slöja som omslöt mig, med undantag från skärmens ljus, var att den fick tid och rum att lösas upp. Jag var heller inte den som styrde texten. Istället följde jag efter och iakttog händerna som smattrade ner ord på tangentbordet. Jag var fast, och jag visste att händerna inte skulle släppa tangentbordet förrän texten var färdigskriven. Sagt och gjort. Klockan tre på natten var jag färdig och totalt uppe i det blå. Men med en inställande känsla för morgondagens bestyr kunde jag emellertid somna utan problem.

Kanske är det natten som färgar texten med det som brukar kallas Kafkastämning, dvs. en blandning av realism och mardrömslik logik. Författaren Franz Kafka själv (se bild) arbetade ju med olycksfallsförsäkringar på dagtid och skrivande på nätterna. Det är en tid då mörkret fördunklar syn och psyke.  Kafkastämningen attraheras jag av, kanske för att den har potential att bära sannare bilder/situationer än realismen förmår porträttera, detta för jag bejakar känslans äkthet före realismens.

Texten är klar, och det är mycket möjligt att jag och mitt filmkollektiv börjar att – hemska tanke – producera min nattliga text till film.

(Bildkälla: Länk)

Fri association i skapandeprocesser

Den fritt associativa skapandeprocessen blir jag gång på gång mäkta imponerad av, ty den slutar aldrig att överraska. Idag arbetade jag kollektivt med ett filmmanus jag själv stirrat mig blind på, men som jag genom att muntligt presentera projektet för mitt filmkollektiv fick nya uppslag till.

Regissören Judith Weston definierar fri association i boken A film director’s intuition (2003) som ett fritt, ocensurerat skapande av associationer. Denna skapandemetod för mig tankarna till ett annat projekt vi arbetat med, den gången helt kollektivt, där alla i vårt lilla filmkollektiv var delförfattare. Vi arbetade uteslutande med fri association, utan behov av att förstå eller känna behov av att se orsaken till en viss verkan.

Utifrån ett tema valde vi ut bilder som vi associerade kring. En av oss föreslog att hår hänger ner ifrån vardagsrumstaket. En annan sa att om man drar i håret, då skriker en bäbis utanför fönstret. Detta var bilder som alla kunde föreställa sig och känna energi inför. Här var det ingen av oss som kände behov av att förstå varför vi kände energi för situationerna eller inte. Det faktum att alla var på banan, det gav tillräcklig bäring för att skriva ner situationen i manus. När vi hade väl så många situationer kunde vi se utvecklingen i handlingen.

Det märkliga var bara att alla dessa situationer kändes totalt självklara för oss, såsom att någon drar i håret från taket för att få bäbisen utanför fönstret att skrika. Kanske hade vi blivit tillräckligt lyhörda inför varandra och vårt projekt att vi nått en gemensam logik, som utifrån sett skulle te sig tagen från luften och svårgripbar. Men när vi blev alltmer angelägna om att behålla och vårda vissa situationer mer än andra, då märkte vi hur denna till synes lösryckta och svårfångade logik trampade på områden i oss som var både känslomässigt hjärtskärande och humoristiska.

Genom att inte censurera bilder som dyker upp inom oss, då tror jag universella och arketypiska sanningar kommer fram som personer med olika bakgrund och referenser kan identifiera sig med. Vissa forskare och konstnärer talar också om en inre logik som är nåbar just genom ett flöde av ocensurerade associationer.

Äldre inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑