Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Kategori: skrivande (sida 2 av 3)

Att damma av återblickar som filmmanusgrepp

manuskriptAtt skriva intensivt ett filmmanus nära en deadline kan vara en nackdel. I samband med min vilja att damma av gamla filmmanus för att söka stöd insåg jag värdet av att låta texter ligga till sig orörda en tid för att senare plocka fram dem igen och se de komplikationer som fanns sist man lade undan texten. Så var det idag. Det är som om texten liksom degen behöver jäsa till sig innan den ska gräddas i producenternas händer.

Jag har skrivit en novellfilm som i sitt nuvarande skick är lineär, dvs. utan att hoppa fram och tillbaka i tid. Men jag insåg nu att jag för att leverera tematiken så starkt som möjligt behöver gå utanför dessa ramar, vilket enligt min mening inte måste vara en nackdel, tvärtom. Minnet och associationerna arbetar fritt i tid och rum. Det jag söker i nuläget är en ramberättelse, där man börjar i ett nutidsplan och återvänder fragmentariskt till ett dåtidsplan. Slutet är återigen i nutidsplanet.

Det viktiga med valet av ramberättelse är självklart att det sker något avgörande för historien i nutidsplanet; en utveckling även där alltså. Det finns dock alltför många exempel i filmhistorien där nutidsplanet endast finns som en talbok för seende, där det som sker i återblickarna endast kommenteras verbalt genom nutidsplanet. Men om det är viktigt att poängtera tiden som gått, och vad som skett sen dåtidsplanet, då kan det vara värt att fundera över ramberättelsen.  Dock är det viktigt att känna till att återblickar i film är en snårig urskog av klichéuttryck som lätt slinker in i originaliteten och den unika rösten. Men även om filmknepet är nyttjat å det flitigaste betyder inte det att det finns unika sätt att använda det på. En ramberättelse behöver t.ex. inte ha berättarröst.

I mitt fall söker jag ett uttryck för förgängligheten kring handlingen, och det uppstår onekligen en ny dimension av poetisk karaktär. Så med en hög av nya uppslag arbetar jag mig vidare mot en ny genomskrivning.

Att läsa sig till inspiration för skrivande

Författaren Nathalie Goldberg, mest känd för sina texter kring att skriva.

Författaren Nathalie Goldberg, mest känd för sina texter kring att skriva.

Jag har funnit intresse i mängder av böcker om att skriva, och det har kretsat kring alltifrån struktur, att sälja in sin idé, psykologi och inte minst att komma igång med skrivandet. Den sistnämnda är en kick att läsa då den verkligen tenderar att inspirera till att fatta pennan. Exempel på denna fann jag på en bokblogg igår, där Jonna Lindberg tipsar om Skrivarbok – om konsten att skriva prosa, poesi och journalistik (2010) av Siewert Carlsson. Här kommer ett utdrag:

Beskriv…
– En apelsin. Hur känns det att skala den, att dofta på den, att äta den?
– Ett minne. Minnet av en doft, en smak, en god måltid, ett sorgligt avsked, en god människa.
– Din omgivning. Gör en skiss i ord som beskriver ett rum, eller annan lokal med detaljer, som berättar om atmosfären i lokalen.
– Naturen runtomkring dig. Berätta om vad som sker, bladen som tyngs av insekternas klängande, den tungt doftande myllan.
– Stämningar och känslor du upplevt. Beskriv sorg, hat, upprymdhet, fridfullhet. Vad tänker du? Berätta.
– När du skulle börja skolan. Berätta fritt utan krav på “sanning” om upplevelser i din barndom, fantisera om hur det kändes, hur det var att vara barn.

För mig föds idéer för skrivandet just ur små iakttagelser, och då är det alltså inte bara tal om iakttagelser via ögonen. Den omfångsrika skildringen av ett föremål, en företeelse, en person eller en miljö uppkommer ur lyssnandet av flera sinnens perception av motivet. Här är böcker som Skriv med kropp och själ av Nathalie Goldberg (2007) värd att nämna, som också belyser vikten av avlyssning av den sinnliga perceptionen.

Att skriva för musikvideo

InkadonJag har ingen tidigare erfarenhet av att skriva för musikvideo, men eftersom jag idag ska spela in en låt i bandet Inkadon och eftersom jag är utbildad inom filmmanus söker jag något nytt i formen musikvideo. Vad skiljer en musikvideo från en film. Eller också: Vad tillför musikvideon själva musiken?

Det som varit enormt njutbart i arbetet i skrivandet har varit att utgå från sångtexten i låten för att komplettera dess associationer och förnimmelser visuellt. Något jag aktivt undvikit är att berätta samma sak visuellt som berättas i sångtexten – att t.ex. visa en bild på en strand bara för att stranden finns med i sångtexten. Här har jag associerat fritt kring vad sångtexten väcker hos mig, för ur detta har jag vidgat mina associationer kring innehållet och skrivit ner dessa nya associationer som blivit ledmotiv i byggandet av musikvideo.

Och det handlar inte lika mycket om att berätta en historia som att förmedla stämningar, känslolägen, tonfall, rörelser, förnimmelser som smaker, dofter och beröring. Ofta känns dessa associationer fel i förhållande till sångtexten, men de kommer intuitivt, och det är en metod jag renderar material ur. När jag sedan gör ett urval av alla associationer, slår ihop dem och sorterar om dem, då kan jag stryka de som verkligen inte passar in. Eller att de byter skepnad men ändå bär med samma stämning eller förnimmelser.

Formen kan liknas vid konstfilmen, dvs. en mycket friare gestaltning, bort från förnuft och genomgående handling, men så lätt skulle jag inte kalla det. Ty för mig finns en genomgående handlingslinje av förnimmelser, en smak av längtan och en insikt om förgänglighet. För att skildra detta följer vi en serie bilder kopplade till musik, samt instick av bilder från temperament med instrument som trappas upp mot ett crescendo. Tydlig efterklang. Sen är det flyktiga totalt vakuumtryckt och förgängligt.

Moleskine och jag

moleskineMoleskine och jag har varit goda vänner under flera år. Handgjorda skrivböcker av bästa kvalitet som förtjänar lite extrapengar. Moleskine har historiskt burit stora namn som Picasso och Hemingway, vilka en gång i tiden prytt Moleskineböckerna med anteckningar och skisser. Jag har slängt med mig böckerna varje dag och de ser emellertid nästan oanvända ut. Eftersom jag utnyttjar utrymmet i böckerna maximalt – liten handstil och skrift på framtida och baksida – har jag på det sättet kunnat dra ut kostnaden under längre tid. Därför lönar sig Moleskine!

Till detta har jag fått en underbar present av min sambo och flickvän, nämligen en reservoarpenna av märket Parker.

För mig har det varit viktigt att ha två typer av format på Moleskine, en som jag alltid har med mig i fickan, där jag snabbt kan skriva ner annotationer av diverse slag. Därtill har jag en i det större formatet, motsvarande A5, som varit ämnad för blandat innehåll: dagboksanteckningar, filmidéer och föreläsningsanteckningar. Det enda sättet jag kategoriserat materialet på är genom datum, då jag aldrig skriver rubriker.

Idag skrev jag ut ytterligare en bok, så därför blev till tillskott i familjen Moleskine här hemma.

reservoarpenna och skrivbok

 

Ett urtvättat föremål

Att skildra en soluppgång tenderar att bli klichéartad om man på slentrian tar till andras uttryck.

Att skildra en soluppgång tenderar att bli klichéartad om man på slentrian tar till andras uttryck.

Den viktigaste ingrediensen i ett skapande arbete är närvaro. Närvaro innebär att man är påverkbar av omvärlden för att därifrån känna vad som är vackert utan att andra konstnärer ska tala om det åt en. Sinnena måste vara koncentrerade!

Samma med ord.

En beskrivning av ett föremål är sprunget ur närvaro ifall den reflekterar upplevelsen av detta föremål. Och en sann upplevelse av föremålet kräver närvaro. Annars är risken att den beskrivning av omgivningen vi använder är sliten och förbrukad av andra. Ju mer en beskrivning används och blir gängse, desto längre ifrån dess ursprungliga upplevelse kommer den. Färgen bleknar sakta efter varje tvättning.

En mästare på att behålla färgen på ett föremål är Marcel Proust, ty hans förhållande till föremålet är föränderligt och färskt. Han uppmanade folk att öppna sina egna ögon (läs: sina egna sinnen) istället för att betrakta världen genom andras beskrivningar.

Beträffande novellen

Har i tonåren vad gäller litteratur i synnerhet dragits till novellen, dels för min otåliga hållning till att läsa och dels för den precisa men samtidigt dunkla skildringen som ofta förekommer i novellformen. Denna idé tar även Sören Bondeson upp i sin uppdelning mellan roman och novell i Konsten att döda (2011) då han skriver att romanen jobbar med fördjupning i karaktären medan novellen jobbar med antydan; djupet finns genom hänvisningar och undertext. Noveller av Stephen King påverkade mig som ung medan jag några år senare fattade intresse för framförallt Anton Tjechov.

Det jag ser som storartat är att med koncis mening skapa balansen mellan förutsägbarhet och förvirring. Dramatikern Mats Ödeen belyser den koncisa formen genom att citera Tjechov i Dramatiskt berättande: Om konsten att strukturera ett drama (1993):

Du förstår genast när jag skriver: ’Mannen satt i gräset’. Du förstår det därför att det är klart och inte gör anspråk på din uppmärksamhet. Å andra sidan är det svårare att begripa och frestar på uppfattningsförmågan om jag skriver: ’En lång man, av medellängd och med insjunken bröstkorg samt ett rött skägg satt på det gröna gräset som trampats ner av förbipasserande, satt tyst medan han såg sig omkring blygt och skräckslaget’. Detta uppfattas inte ögonblickligen av hjärnan, medan det väl skrivna ska fattas genast, sekundsnabbt.

Peter Bichsel har i sin En bok om att läsa och berätta (1985) sekunderats av Tjechovs iakttagelser. Bichsel framför den paradoxala synpunkten att ju specifikare detaljer vi får veta om en person, ju mer abstrakt framstår hen.

Jag söker också ett förtätat uttryck, där en så kort men samtidigt så djuplodande skildring kan avhandlas som möjligt. Där ser jag en storhet i att koncentrera och avgränsa ett ämne så mycket som möjlighet, detta eftersom tiden man har ger en möjlighet att djuploda i schaktet mer än om ämnet är större. Man kan jämföra detta med att man på samma tid kan gräva ett djupare hål i marken med en liten diameter gentemot en med större. Man kan dessutom berätta om mycket genom lite. Genom att konkret titta på en individs beteende och miljö kan man berätta om ett samhälle och en tid, men bara om förtätningen i historien är sovrad noga, så bara det renaste guldet vaskats fram. Konkret handlar det om att genom nog så många berättelser från en tid göra en förtätning av alla dessa, där t.ex. temat och tonen fortfarande bibehålls.

Livserfarenhetens teater – Sarah Kane

CraveGenom Törst (Crave 1998) fick jag upp ögonen för dramatikern Sarah Kane. Det första som slår mig är formens säregenhet; huruvida det är fråga om fyra karaktärer eller fyra röster inom samma person är oklart. Här följer vi en nedbrytning av människans själsliv med oerhörd precision och närvaro. I utsatt situation följer vi karaktärens eller karaktärernas agerande, utan att Kane för den sakens skull moraliserar. Pjäsen är en chock!

Kanes idéer kring berättandet är lika intressant, i synnerhet då hon kallas sin teater för erfarenhetsteater, att det är tal om livserfarenheten snarare än intellektuella upplevelser. Hon vill chocka publiken med fysisk upplevelse för att därigenom rena den. Intressant är hennes syn på teaterns formspråk:

Much more important than the content of the play is the form. All good art is subversive, either in form or content. And the best art is subversive in form and content.

– Sarah Kane (Källa: Jacob Hirdwalls förord till Samlade pjäser av Sarah Kane, s. 10-11)

Pseudomodernistisk kultur

Alan Kirby skriver i sin artikel The Death of Postmodernism And Beyond  (2006), såsom titeln antyder, att Postmodernismen är utdöd. Kulturen, vars innehåll styrs eller enbart påverkas av lyssnaren/åhöraren, visar på en förändring från den postmodernistiska andan. Konsten kan så att säga inte bäras upp av sig själv, utan är beroende av yttre inverkan. Pseudomodernismen är det nya. Han menar på att bloggar, TV, radio och även film allt oftare bärs upp av dessa principer.

Han menar att konsumenten/lyssnaren/åhöraren tar för givet datorns sätt att låta oss fritt vara texten (som vi kan distribuera enkelt och brett), såsom genom bloggar, inlägg i TV-debatter via SMS, interaktiv konst och spel, etc. Sen hans artikel har vi även Twitter och kanske framförallt Facebook.

En tanke uppstår Twitter, men det är först efter ett tag som tanken blir tillräckligt komplex och fördjupad då andra gått in och startat diskussion kring fenomenet. På det sättet uppstår en sofistikerad metod att arbeta fram slagkraftiga reflektioner genom en kollektiv skapelse.

Men så kommer haken, som jag också undrar över: ifall denna kultur ska vara värd att ta på allvar, att denna konst, som är så svår att nå originalet av, ska vara värkbar och betydande även om sådär 50 till 100 år, hur ska då dessa strömmar av masskonst hanteras för eftervärlden? Precis som vi går tillbaka till Strindbergs texter idag, hur ska vi hantera kulturen från idag en mindre bestämd avsändare, såsom medlemmarna ur Kanal 5:s Färjan – eller för att inte tala om alla miljarder kommentarer på Internet!

“Internet pages are not ’authored’ in the sense that anyone knows who wrote them, or cares.”

Detta, menar Kirby, är anledningen till att vi bara är i Pseudomodernismens begynnelse, för mycket av dagens kultur bygger på endast ett ”nu”, där varken dåtid eller framtid spelar någon roll.

Och verkligen, hur ska allt detta hanteras? Alltfler institutioner och organisationer världen över har som uppdrag att lagra information på nätet, där kanske Google är den starkaste i högen. Har även hört för ett tag sen att en amerikanskt företag lagrar alla Twittermeddelanden.

Jag tycker inte att denna utveckling är fel. Det finns en enorm möjlighet att låta alla få sin röst distribuerad och hörd – att man känner att man kan påverka, men då fordras ett ansvar. Dessutom känner jag sällan de aktiviteter där jag som publik är involverad att påverka inte bär ambitionen att vara ett konstverk, vilket jag tycker borde finnas där, och i det läget bör materialet hanteras och struktureras. Men regeln är enkel: Är jag publicerad på Internet deltar jag i konstverket och kulturen.

Författarens digitala performancekonst

När jag nu börjat använda Googledokument, där jag kan dela ett dokument med andra och där vi simultant kan skriva i samma dokument, då slog det mig vilka möjligheter författare har att nå en ny arena genom en speciell typ av performancekonst.

Kanske har grävandet i skapelsens ursprung varit lite nördigt, men jag är beredd att ingå i den gruppen, som jag kan dra koppling till dadaisternas poesiskapelser, där man klippte ut ord på små lappar som man kastade omkring sig för att ur slumpen skapa konst. Detta blev inte bara en konstnärlig metod, det blev också ett uppträdande i sig.

Jag tänker mig att författare har möjlighet att utnyttja den digitala världen och sociala medier för att på vissa bestämda tider skriva i ett Googledokument som innan detta hunnit marknadsföra sig – dvs. långt innan verket ens hunnit påbörjas. Kort sagt, man kan sitta på åskådarplats hemma på sin egen dator och följa författaren skriva en roman i realtid. Här betonas process mer än verk, och när författaren skriver, gör ändringar, upprepas sig, osv., då uppstår denna alldeles säregna performancekonst som jag åtminstone tror skulle locka en visserligen smal krets, men ändock en krets av entusiaster.

Drömmen som dramatiker

Jag har länge tyckt att det undermedvetna är den skickligaste dramatikern, som varje natt iscensätter ett skådespel genom drömmen. Sigmund Freud menar i Drömtydning (1900) att drömmen bearbetar olösta konflikter från barndomen genom stoff från de tre sista dagarnas händelser och iakttagelser. Och vari ligger då skickligheten, i min mening? Trots postmodernismens ifrågasättanden finns ändå en gängse uppfattning i konstvärlden att tala om sanning, och att mäta kvaliteten i ett konstverk mot hur pass sant det är. Definitionen av sanning är säkert lika olikartad som det finns människor. Vad jag menar med sanning i drömmen är en känslomässigt uppriktig smärtpunkt som iscensatts med brinnande precision. En skickligt iscensatt dröm är därför en dröm som med precision organiserat ett material för att blotta en känslomässigt ärlig problematik.

Freud talade också om förtätning. Minnet och drömmen jobbar med förtätning. Psykoanalytikern Clarence Crafoord skriver i Barndomens återkomst (1993) om hur minnet ideligen efterkonstrueras. Om man t.ex. har flera upplevelser av att känna sig utfryst av sin omgivning kan minnet, för att enklare lagra materialet förtäta det till en specifik händelse. Denna förtätning leder till en specifik händelse som möjligen aldrig har hänt, men den har skapats ur flera uppriktiga upplevelser som har samma tema, nämligen tema utfrysning. Minnet och drömmen jobbar båda med att förtäta ens upplevelser till en specifik händelse som bär alla de samlade upplevelsernas känslomässiga styrka.

Jag vill tro att man kan ha hjälp som författare, filmare eller konstnär av drömmens metodik och iscensättning för att själv skapa de skarpaste förtätade sanningarna. Man kan nämligen göra en insamling av material medvetet, till det ämne man ämnar gestalta konstnärligt, för att behandla materialet omedvetet. Avslutningsvis plockar man upp den omedvetet bearbetade förtätningen av materialet och paketerar det som en konstnärlig produkt.

I praktiken ser det ut såhär:

Under de tre senaste dagarna har jag medvetet iakttagit en person som är oerhört rädd att göra bort sig, en rädsla som hämmat honom att koncentrera sig på uppgifter, varför en ond cirkel uppstår där han därför enklare gör bort sig genom att sitta låst i sitt huvud, att s.a.s. sitta på sin egen axel och kontrollera sig själv in i minsta rörelse. Min bild av den alltmer skygga, skuldtyngda, infantila och impotenta individen gav en förtätad bild i en dröm om denne: På en klassfest finner jag plötsligt att en ring av folk som skingras kring den vuxne personen, som sitter storgråtande på golvet för att han råkat kissa på sig.

Mitt omedvetna har skapat en förtätad gestaltning av mina medvetna iakttagelser av personens problematik, där iscensättningen går ut på att utsätta honom för det han är mest rädd för, nämligen att tappa ansiktet inför folk. Jag kan ur detta låta drömmen diktera mig, där jag helt enkelt skriver ner drömmens gestaltning.

Vipps så har det medvetna och det omedvetna skapat ett grupparbete.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑