För två veckor sedan startade jag ett landskapsfotoprojekt med en grupp. Uppgiften är att träna att tolka en plats och sedan försöka utifrån analys översätta denna till en konstärlig produkt. Vi kommer koncentrera oss på Göteborgs utkanter. Hittills har vi ägnat oss åt att bekanta oss med kamerateknik samt skapa de ramar ur vilket vi sedan ska arbeta konstärligt. Jag har själv fotograferat manuellt i flera år, men det är först när jag nu visar andra som jag får en lust att utvecklas själv, att ta ett steg längre.

Kanske var det därför jag aktivt letade efter fotografers verk, men också deras olika approach till fotograferandet som konstform. Här blev Mats Andersson mest intressant, i synnerhet för att känslan han vill få fram i bilden går före behovet av skarpa och dokumenterande foton på djur. Hans fotografier är ofta gryniga, med djur i långa slutartider. Det finns en dimension utanför det redovisande. Snarare handlar det om att fånga stämningen i platsen, där djuren som lever där, inte får huvudrollen. De blir en del av dunklet.

När jag lyssnar på hur Andersson resonerar visar han på sitt självklara sätt helt nya värdegrunder än de jag hittills byggt mitt eget sätt att värdera fotografiet på. Det finns något underbart förlösande i att se flera sidor av samma mynt.

En abstrakt målning får lov att vara ickefigurativ, och Anderssons ingång i fotandet handlade år 2009, när han började fotografera på allvar, om att se fotograferandet lika fritt. Om fotografierna inte behöver vara figurativa behöver de heller inte vara skarpa. Att bryta dessa elementära ramar för fotot vittnar om hur ungt fotohistorien är, att det fortfarande finns så mycket att ompröva och upptäcka i fotografiets natur.

Andersson skapar ibland så diffusa gestalter i bilden att det inte går att säga vad det faktiskt är, och kanske är det just hans poäng. Börjar man att hamna i definitioner av konsten rör man sig också sakta men säkert från högerhjärnans lekfullhet till vänsterhjärnans behov av att sätta ord på allting. På det sättet försvinner också energin med bilden. De associationsrika och mångbottnade fotografierna blir enormt tyglade och banaliserade av en förenklad epitet. Friheten ligger just i luckorna, det diffusa, det suddiga. Det dunkla och gryniga blir ett sätt att frigöra fotografiet från det enbart redovisande. Det expressiva i bilderna tar modigt överhanden.

En sådan mental kalldusch innan jag själv ger mig ut på fältet med kameran kan vara berikande.

Bildkälla: Basetool.se