Har länge undrat över hur det kommer sig att jag attraheras av polyfonisk musik, dvs. där flera självständiga melodier/stämmor spelas simultant. Motsvarigheten är den monofona musiken. För att tydligt klargöra skillnaden: Populärmusik innehåller oftast en melodi som ackompanjeras av andra instrument, som endast slaviskt följer och lyfter grundmelodin. I den polyfona musiken finns däremot plats åt t.ex. fyra melodier som flätas samman. Exempel på enkel form av polyfoni är när man sjunger i kanon.

Här följer ett exempel på en enkelstämmig/monofon musik: Mozarts Turkisk marsch.

För mig kan man också lyfta verk genom att omforma dem till polyfoniska stycken. Ett känt exempel är Arcadi Volodos‘ version av ovanstående stycke.

Nu skiljer sig arrangemangen inte bara i kompositionsteknik utan även med det temperament de två styckena framförs på, men detta bortser jag från för tillfället. Istället gläds jag åt att kunna lyssna på ett och samma stycke och gång efter gång upptäcka nya dolda melodier i väven av samklang. Detta blir tydligast i t.ex. fugan, där vanligtvis fyra melodier spelar simultant. En större komplexitet. Sen är det självklart en samhällssyn jag hellre bejakar, att ha ett samklang av självständiga och fria röster än ett samhälle där alla ska följa och förhöja en enda röst.

Länge leve polyfonin!