Rolig iakttagelse i det nya numret av Arkitektur (3-2013) där Dan Halleman noterar en trend av offentliga parker på stadens tak. Han lyfter själv upp Malmös köpcentrum Emporia, med sin park på taket, men man skulle lika gärna kunna nämna BIG:s EuropaCity, som jag skrev om under gårdagen. Hallemar tror själv inte att detta är en lösning som är till för att stanna i den allt mer förtätade staden. Dock fördjupar han inte orsaken till sitt ställningstagande. Han menar att dessa parker inte kan ersätta gatans offentlighet. Hallemar beskriver hur takparkerna är sprungna ur en gemensam skuld (Arkitektur 3-2013, s. 15):

Det är som om stadens omedvetna, skulden över hur de stora köplådorna tar över, flutit upp till ytan och tagit gestalt i form av en “offentlig park”.

Det som dock saknas i staden idag på de flesta ställen är tillgänglighet till just frodig vegetation. När stadens bebyggelse tätnar, varför då inte placera grönskan på taken? Men även här kan jag tycka att man medvetet brer på polariseringen mellan natur och stad. Varför ska naturen begränsas till taken och inte leva i samexistens med staden? Spontant tänker jag på den malaysiske arkitekten Ken Yeang, vars arkitektur inte bara begränsar vegetationen till taket, utan där i princip alla ytor äts upp av grönska. Han talar om vikten av att förbinda naturen, att inte separera olika grönområden från varandra, utan där gröna broar ska leda det organiska livet runt i hela staden utan uppdelning. Ett höghus bör därför leda grönskan från markplan enda upp till taket.

Om nu Hallemar tänker att takparken är en kortvarig trend skulle kanske därför den skuld han beskriver kunna dämpas, åtminstone en aning, genom att människans älskade uppdelning av stad och landsbygd löses upp.

Bildkälla: Gardenvisit.