Vandrade idag runt med min arkitekturklass utanför Malmös konsthall, där en lekplats med stålrör formade olika klätterställningar. Det som lockade mitt intresse var att klätterställningarnas utformning inte givet berättade hur de skulle användas. Istället började jag själv att komma på inte bara ett utan tre-fyra sätt ett barn skulle kunna leka i ställningen. Kreativa impulser strömmade till i en miljö vars utformning allt för ofta är begränsad till rutschkanetorn, gungor och gungbräda. Vad skiljer alltså lekplatsen utanför Malmös konsthallen mot den etablerade utformningen? Jo, obestämdheten och månganvändarvänligheten. Kvaliteten med detta ligger i att inte begränsa sin fantasi kring användningen genom att slaviskt följa en utritad karta. Istället är det en tillgång hos barn att tidigt träna sig till fritänkande individer genom att stimuleras att använda parken på olika sätt, anpassat för olika lekar.

Det finns något oerhört enkelspårigt i utförandet av en arkitektur som enbart går att använda på ett enda sätt. Det obestämda kan vara mer öppet för tolkning i hur det ska användas. Här ska självklart ges ett varningstecken då utformningen bör sträva efter att hamna i balans mellan förutsägbar användning och förvirring.

Jag tror dessutom generellt sätt på arkitektur som skapa flexibilitet och anpassningsbarhet, med mångfunktionella ytor. Arkitektur som låser in sig själv i ett hörn utan att ha möjlighet att platsa i fler sammanhang är en naiv tanke, där arkitekten knappast kan förutse samtliga framtida användningsområden, så att då begränsa användaren gör denna låst i detta möte. Jag skrev förra veckan om bibliotekens omformning i och med informationssamhällets utbredning, och hur de moderna bibliotek som medgav mångfunktionella möjligheter därför var önskvärda.

Barn vill utmana sin kreativa förmåga, och de antar utmaningar att klättra upp i svårtillgängliga trädtoppar och täta buskar, allt för att utvecklas i leken. Att då styra in barnen att tänka på endast ett sätt genom att bara tillåta en användning  begränsar således barnets utveckling. Ett ritblock med färdigmarkerade markörer för att dra streck emellan begränsar barnet att rita på ett sätt. Barnen präntar samtidigt in att värdet ligger i att tänka på ett visst sätt, att tänka på rätt sätt, vilket är brist då samhället hela tiden behöver unika och innovativa infallsvinklar. Naturen är kanske därför idag den bästa lekplatsen, vars utformning är just månganvändarvänlig och mångfunktionell. Olika utformning på grenverk i träden skapar olika förutsättningar och utmaningar där barnet får tänka till snarare än att passivt ledas i den enda vägen. Jag minns själv hur jag som barn såg fördel i att träden kunde användas för klättring, som målstolpar för fotboll och skugga för att teckna utomhus. Att avfallna grenar dessutom gav mig möjlighet att tälja ökade användarvänligheten ytterligare.

Bildkälla: Lekplats.se.