Intressant debattartikel i DN igår kring jultraditioner, hur vi idag ser en klyfta i hur traditionen bör se ut – detta då Kalle Anka censurerats och pepparkaksgubbar tagits bort ur luciatåget. Många motreaktioner visar på idén att inte röra våra traditioner. Men hur pass väl har vi följt jultraditionerna hittills? Debattartikeln komplicerar detta genom att ta exempel på hysterin för hundra år sedan, då julbocken, julspöket, jultuppen och julgoppan fick ge vika för importerade nymodigheter som jultomte och julgran.

Mitt intresse för att återigen se Kalle Ankas bortklippta sekunder eller ej står inte i samma kaliber som den konsumtionshysteri som sätter staden i nervösa impulser dagarna innan julafton. Kanske fokuserar vi på fel saker kring att klippa bort ett och annat från TV. Kanske är det överdrivet och obefogat – eller kanske väcker det anstöt. Men hur det än är med den frågan tycker jag man bör rikta blicken mot det som verkligen just nu sker med årets största konsumsionsrusch, som bara brer på slit och släng-samhället. Billiga produkter från utlandet, med arbetare med slavlöner, som vi väljer att stödja genom att fortsätta köpa produkterna, istället för att skapa opinion genom att prioritera om. Långa transporter över hela jordklotet för triviala produkter, som dag ut och dag in förpestar miljön, en produkt som konsumenten använder några få gånger innan den gör sig redo för skräpkorgen. Folk behöver arbete och vi vill ha så billiga produkter som möjligt, utan att ta hänsyn till arbetsförhållanden och miljöaspekterna. Men ett dåligt arbete är bättre än inget, hör jag en grupp som säger. Visst är det så, men hur skulle världen någonsin kunna resa sig från någon terror om vi hela tiden försöker ha ett sånt förhållningssätt? Jag pratar om att nå humana former som verkligen sätter julhögtidens innebörd i centrum, inte den oro som pulserar över att inte ha hunnit konsumera tillräckligt många produkter åt alla.

När gjorde någon senast en egengjord julklapp till sina nära och kära? Kanske är det först här man verkligen börjar ta givmildhetens och hjärtlighetens högtid på allvar.