Minns hur jag för ett bra tag sedan fick projektion av en inre bild hos mig som jag var tvungen att teckna ner. Men jag märkte att jag inte kom närmare bilden för att teckna ner den så naturalistiskt korrekt som möjligt. Jag ville testa att med disciplinerad metod komma åt vad jag ville. Metoden löd: Gör om skissen flera gånger, inte för att nå en bättre hantverkskicklighet, utan för att komma närmare ursprungsbilden som driver mig att teckna just ikväll, att forska närmare på bildens olika element. Experimentera och laborera med uttrycket för att få syn på något nytt, något jag med förnuftig studie av ljus och form möjligen skymmer eller i värsta fall låter gå förlorad.

Att sedan tolka detta utifrån naivistisk referensram, eller vilken ism man nu må vilja applicera teckningarna i, hör inte hit. Det viktiga för mig är att komma närmare, och det vet bara jag när jag gör. Men det skedde något i de olika teckningar, olika sätt att hantera motivet. Att reducera, att överdriva, att forma om. Resultaten gav mig nya associationer som jag kunde spinna på, men någonting sade mig att sista bilden i bildserien var den slutgiltiga, så jag stannade där för kvällen.

I drömmar upplever man bilder och miljöer som åtminstone jag sällan har möjlighet att kunna sätta ord på, då reduceras styrkan i bilderna. Sökandet med skissen blotta aspekter av dessa bilder och vidder, att på något sätt hitta en metod för att artikulera det som tidigare inte gick att artikulera. Kanske vidareutvecklat: Laborera med och förenkla uttrycket för att komma närmare innehållet. Vet inte alls om detta är skitsnack eller om jag möjligen kan plocka något av detta. Möjligen även kunna använda i arkitektursammanhang för skapandeprocessen.

byraserie