Läser idag i senaste numret av Arkitektur (1-2013) om hur det privata blir alltmer offentligt. Exempel tas i hur privata bostäder blir offentliga anläggningar som konferens och museum. Men kanske är det alltid ett visst mått av offentligt i alla privata bostäder. Här tar Arkitektur ett konkret exempel på hur konsten träder in i det privata och liksom gröper ur det privata så att det enbart är konsten som återstår, där ens hemmiljö är en representation som slutar i att bli ett museum. Hur pass mycket representation ska ens bostad bestå av, som om man ställer en skala mellan av verka och att vara?

Och vad består representation av? Många har under den digitala åldern blivit besvikna över att alla ens samlingar hamnar digitalt. Man kan inte lika enkelt skylta i sitt vardagsrum om sina favoritalbum eller sina böcker, då LP-skivor och böcker ersatts av Spotify och E-böcker. Därför är det klart att det uppstått en retrokultur för LP-skivor, som jag inte bara anar handlar om förbättrad ljudkvalitet.

Men varför måste det representativa vara offentligt? Det representativa handlar visserligen om att skylta med något om sig själv och sina val, och därigenom blir ju vardagsrummet ett showrum som indirekt skildrar den som bor där genom att exponera den konst denna attraheras av. Men om det handlar om offentlighet är tänker jag att konsten inte står i syfte att lyfta fram en enskild individ. Om jag bjuds hem till en för mig ny bekantskap har jag för vana att just strosa runt i vardagsrummet hos denna för att få en bild av person. Det syftet söker jag ju inte i en offentlig byggnad. Den konst jag ser där handlar ju snarare om att skapa kopplingar med mig själv. Syftet med konsten blir därav annorlunda. Min relation till konsten ser därför annorlunda ut ifall jag besöker en ny bekantskaps vardagsrum gentemot att se konsten på Louvren.