Positivt överraskad av dokumentären om Palme som nu sänds på SVT. En bioversion har visats under hösten som uppmärksammats nationellt, där nu ett ännu omfångsrikare material sänds för TV, med tredje och sista delen som sänds dagarna in i det nya året.

Jag har ofta svårt för biografiska dokumentärer som ofta tenderar att bli endimensionella hyllningstal och romantiseringar av den porträtterade, just därför att man endast visar den goda sidan. Första avsnittet av Palme, som sändes den 26 december, hade dragning åt det hållet, men när idag andra avsnittet tog vid kände jag istället hur även en mindre attraktiv bild lyftes fram, vilket enligt min mening är en styrka hos dokumentären. För att ge en så mångbottnad bild som möjligt krävs därför en distans till den avbildade, just för att inte tendera att bli inställsam. Kanske har såret efter Palme behövt dessa 26 år innan det nu är dags för en kall blick på den, enligt många, skickligaste politikern under 1900-talet.

Vi traskar fram i Palmes liv, genom hans stora glädjen och sorger, på ett förvånansvärt personligt och lekfullt sätt. Dokumentären skildrar en ständigt växlande skepnad mellan den professionella och den privata Palmerollen. Vi närmar oss Palme ur arbetskollegor, hustrun och barnen, där också ett digert filmmaterial tycks ligga bakom de ofta precisa urvalen av klipp.

Kanske är det just tidsdistansen här som är avgörande för att överhuvudtaget kunna komma i närheten av en så mångfasetterad skildring. Många av de intervjuade kan därför vara frispråkiga och hoppeligen mer ärliga än om de ställts inför intervju 10 år tidigare.

Ingmar Bergman sätter så fint ord på en sådan mångbottnad och distanserad skildring under en intervju från 50-talet, då han menar att film inte i första hand ska skildra de spontana aj:en, som han jämförde sin film Fängelse (1949) med. Istället bör en bra film, som han själv säger, gestaltas ur det kalla skal som lyckats växa utanför detta spontana aj. (Jag letar febrilt efter videoklippet med utsagan, men förgäves.) Detta tyder på en slags bearbetningsprocess, där det kalla skalet tycks vittna om denna närmast hänsynslösa ärliga och nyanserade tolkning av det ursprungliga såret. Att skildra ett blödande sår allför nära det skedda tenderar dessutom, i min mening, att bli ett oartikulerat skrik. Man skriker och skriker, men utan tillräcklig brännvidd i perspektivet.

Väntar med spänning på tredje och sista delen.