Det finns något rörande i drömmar som flyter ut i sanden, hur en stark ambition bara resulterar i oavslutade projekt som lämnas åt sitt eget öde. Exempel på detta finns att hämta i USA efter finanskrisen 2008. Ambition syns i hantverket, men hur vanskött detta hantverk förvaltats, det belyser drömmens möte med den bistra verkligheten.

I SR:s Kulturradion sändes igår ett avsnitt om den nya amerikanska synen på boendet efter finanskrisen 2008. Victor Sidy, dekanus samt f.d. elev på den skola i  Arizonas öken som Frank Lloyd Wright en gång startade, menar att boutvecklingen går mot att folk flyttar in i centrum, att inte längre vara bilberoende. Därmed blir relativt döda områden befolkade. Här finns en annan mentalitet än att bo ensam med sin familj i egen villa. Snarare bejakas en grannsämja och kollektiv syn. Från arkitekters sida finns därför en strävan att förtäta städer, och i synnerhet miljonstäder i sydvästra USA som präglats av gigantisk bebyggelse av enfamiljshus.

Från andra världskrigets slut har den amerikanska drömmen handlat om ett eget hus åt alla. Nu förändras den drömmen, kanske som ett resultat av finanskrisen. Folk intresserar sig för hur de kan ta del av varandras liv. Att leva själv/ensam med familjen är en idag ganska tråkig eftersträvan, menar Victor Sidy.

Sidy talar om utmaningen nya amerikanska arkitekter har idag att tackla bostadskrisen. Traditionellt sätt är synsättet att riva det gamla och bygga det nya, men idag är det inte ekonomiskt gångbart. Snarare  går det att använda den gamla bebyggelsen och optimera den, fortsätter Sidy. Efter bostadskrisen talar man snarare om att bygga om istället för att riva, vilket är ett helt nytt förhållningssätt.

Dessutom ska den nya arkitekturen öppna för större flexibilitet och variation i boendekonstellationer. De flesta bostäder idag innehåller två, tre sovrum, vilket inte är en given lösning nu när allt fler varianter i boendeformen uppstått.

Men vad hände egentligen med landet efter finanskrisen 2008? Människor som överbelånat sig i stora nybyggda hus eller levt i gamla, inbodda hus blev tvungna att vräkas, en utgång som möjligen problematiserade deras syn på den amerikanska drömmen. Resultatet efter detta mentala slag syns än idag i bebyggelsen. Det storslagna byggandet av villaförorter blev stående oavslutade. Idag är dessa platser öde spökförorter. Många var klara att bli inflyttningsbara när finanskrisen slog till. I en naturskön omgivning hade vägar anlagts, tomter styckats av och villor lämnats oavslutade med halvfärdiga tak. Vägar tar plötsligt slut, där grunden lagts men hur en kittlande känsla infaller sig av att arbetet abrupt avslutats.

Jag tycker också att dessa spökförorter för med sig något vackert, nämligen den insikt som föds i mötet med dessa kraschade ambitioner, att detta inte var en hållbar lösning. Jag har svårt att se tydligare visuella uttryck på en icke hållbar lösning än just dessa enorma exploaterade villaförorter som krackelerat, mil efter mil. Det är som att betrakta ett konstverk när det är som bäst, då det väcker upp känslor och reaktioner med en plågad stämma inom en som frågar: Vad gick snett? Hur ska man göra för att detta aldrig ska ske igen? Vad kan man lära sig av det här?

(Bildkälla: Länk)