Har precis läst en artikel på Dezeen.com kring den positiva innebörden av hur datorgenererade bilder nu  inte går att frånskilja den fotografiska bilden. Visualiseraren Peter Guthrie intervjuas, och säger att den stora massan lättare kan förstå en datorgenererad bild än en arkitektritning. Datorns bilder är lättare att övertyga med, helt enkelt. Dock kan jag ställa mig kritisk till skildringen av arkitekturen genom denna fotorealism.

Det har verkligen skett en förändring. De flesta arkitektkontoren väljer att inte ens visa sina ritningar på sina hemsidor. Istället ska hela arkitekturen redovisas genom fotorealistiska visualiseringar. I diskussion verkar folk dela upp sig i två läger, de som älskar datorvisualiseringar eller de som söker sig bak till den analoga, handritade arkitektritningen à la Frank Lloyd Wrights (se bild) precisionsfulla opus.

Dessutom är det skillnad på att kallt redovisa ett rum eller att sälja in rummet. I många fall kan dessa två syften skapa konflikt med varandra. Marknadsföringen har tagit större plats i arkitekturen, och bilden av arkitektur handlar mer om upplevelsen av att vara i rummet än att faktiskt precisera rummets kvaliteter. Ofta blir verken insmickrande och romantiserande. Därmed uppstår en förljugenhet, att man skapar en fiktion i bilden som lever för bildens egen skull, utan att den behöver bära verklighetens krav. Allt handlar om försäljningsögonblicket, att få igenom sitt förslag.

Det finns en ambition att förslaget ska vara så fantastiskt och så berikande, men hur en klyfta kan uppstå när alla dessa leende skalgubbar som lagts in i bilden inte passar in i sin miljö. De arkitektoniska kvaliteterna är inte tillräckliga, helt enkelt. I många fall är övertygningsmetoderna banala, såsom att placera in lättklädda människor för att enklare sälja in arkitekturen. Exempel på detta inträffade för några dagar sedan, när min arkitekturklass brast ut i skratt när en visionär bild av ett köpcentrum i Borås visade arkitekturen i bakgrunden med störst fokus på en kvinna i förgrunden som avklädd bestämmer sig för att bada i Viskan.

Samtidigt får vi inte glömma att en fotorealistisk bild bär en detaljrikedom som faktiskt kan döda inlevelseförmågan mer än en abstraktion och förenkling. Fantasin letar sig in i bildernas luckor, men om allt är definierat, om allt är etablerat, då finns inget av friskhet och energi kvar. Dessutom tvingas då arkitekturens övergripande skisser definiera detaljer som kanske inte ens getts tid att avgöra. Ekvationen är enkel: Ju fler detaljer en bild bär, desto fler relevanta och irrelevanta beslut måste tas under skapandeprocessen. Varför då inte ställa detaljeringsgraden på den skala som är bäst lämpad?

Känns ibland skönt att balansera upp en alltför enkelriktad uppfattning i saker. Problematiseringen kan hoppeligen leda till att smicker inte räcker som övertygelse. En kall och distanserad blick ser värdena lättare än den som bländas av effekter.

Bildkälla: Wisconsinhistory.org