Har sett ett intressant reportage i K-special om Karl-Ove Knausgård, året efter hans sista bok ur serien Min Kamp (2009-2010) – detta oerhörda självbiografiska verk som kan jämföras med Marcel Proust svit kring ens självutlämnande.

Jag ser något storartat i den uppgift som vissa författare tar på sig, att berätta något oerhört utelämnande, närmast pikant privat – det är storartat för att dessa författare tycks denna sårbara närhet till sitt ämne trots det tycks behandla det som redan stelnat och kallt stearin, inte det mjukt, brännande och klibbiga det bör vara. Jag tänker likväl på Nils Claessons bok om sin pappa Slas, Stig Claesson, Blåbärsmaskinen (2009). I denna bok uppstår distansen till skildringen av pappan också mycket av det avhuggna språk som Claesson använder – där meningarna är så korta, och där luckorna mellan orden är så stora att jag drar paralleller med lyriken. Även styckeindelningens form påminner om detta, där stycket oftast bryts varje rad. Och när jag nu tar mig an Knausgårds privata skildringar kommer jag också att tänka på Marcel Proust, också då Knausgård i TV-intervju från tidigare medverkan i Babel berättade att han ville göra ett litterärt självmord, dvs. att beta av allt i sitt förflutna tills det tillslut inte finns någonting kvar.

Vad händer då sen, frågan programledaren, och Knausgård verkar trots detta ha mycket kvar som i planeringsstadiet efter “självmordet” – något som dessvärre inte Proust hade då han efter den sista tiden av sitt liv isolerade sig och skrev. När han skrev “slut” upphörde också livet. Reportaget om Knausgård skildrar alltså detta efter.

Något jag fastnar för i under reportaget är den metod Knausgård berättar att han använde i sin kamp att nå det blödande inom sig. Han skriver en text som river upp smärtsamma blödande minnen inom honom, och han beskriver hur tårarna sprutar när han skriver ett visst skeende, med tanken att han gått över gränsen för vad som kan publiceras av privata, pikanta detaljer, men när han i efterhand läser texten är den inte alls så farligt smärtsam som han trott. Han berättar då hur han försöker komma tillbaka till samma emotionella helvete, att åter trampa dessa smärtsamma upplevelsers stigar för att även leverera detta smärtsamma i texten. Vad berodde då hans egen känsloreaktion på? Förmodligen handlade det om hans egna associationer och konfrontation med minnet, inte vad han faktiskt skrev ner. Kring denna givna smärtsamma upplevelse återvände han gång på gång; skrev, läste, slängde, skrev om, läste, osv. Tillslut kändes hans egna reaktioner orsak till texten, inte till hans privata minne.

Även tanken på minnet, och att fritt kunna hoppa i tiden mellan den vuxne Knausgård och den åttaårige pojken Knausgård ger spännande aspekter, i synnerhet då hans pappa är yngre än honom själv då han skildrar situationen, dvs. att den vuxne Knausgård är sju år äldre än den far han beskriver i tillbakablicken. Här betonas minnet, tiden, döden, och han betar verkligen av fältet med sådan precision och sådan nyansering att det är mig en gåta hur skildringen kan ha flödat med sådan iskall distans och samtidigt närvaro. Är det möjligt att leva och samtidigt studera sitt liv utifrån? Är det möjligt att så att säga sitta på två stolar? Kanske om man tydligt växlar mellan vilket läge man går in i. Knausgård lyckas, och det ska bli en belöning att få ta till mig resten av hans digra texter – med en kvantitet som också kan ställas mot Prousts opus På spaning efter den tid som flytt (1913–1927).