Kreativitet innebär att förena komponenter som tidigare inte befunnit sig tillsammans. Så tänker jag mig ett hälsosamt samhälle också, som förenar människor, kulturer, traditioner och discipliner. Har läst sista delen av Can Architecture Make Us More Creative? som inriktar sig på utbildningsmiljön.

Det är trist att skolvärden ofta delar upp och ännu värre värderar olika discipliner olika, såsom naturvetenskapliga ämnen kontra humaniora. I artikeln understryks vikten av att mixa samman dessa ämnen och traditioner, ty det är genom sammanlänkningarna som kreativiteten uppstår. Här gäller det alltså att i en skolmiljö rent praktiskt placera dessa kurser på närliggande eller gemensamma ytor, just för att intressanta diskussioner och möten ska uppstå. Dock krävs att flera byråkratiska hinder måste rivas för att ett sådant koncept ska bli realitet i skolvärlden, menar artikelförfattaren Jonathan C. Molloy.

En annan faktor som är avgörande för att bejaka en kreativ miljö, fortsätter Molloy, är att eliminera skoltraditionens rätt och fel-tänk. Risken är annars att eleven hämmas att prova nya lösningar och infall i rädslan att göra misslyckas. Detta blir ett ok man sedan bär med sig hela livet. Det finns vissa skolor som tagit fasta på att istället låta undersökandet vara en del i lärandet, där felsteg inte betonas. Ett sådant undersökande liknar barnens lek, som ju är en livsviktig aktivitet för lärande.

Jag har själv agerat aktivitetsledare för barn och kan tycka att den öppna flexibla miljön, som är anpassad att rymma flera simultana aktiviteter dels  skapar en bra överblick över barnen och dels, som Molloys idé med blandning av aktiviteter och discipliner, skapar kreativa kopplingar. Barnen lär sig genom leken, och då är det sällan barnens idérikedom som hämmar dem, snarare den låsta miljön. För att barnen ska ha så stark utvecklingspotential som möjligt gäller det därför att arkitekturen skapar den månganvändarvänlighet som krävs för  framtidens innovatörer.

Bildkälla: ArchDaily.