Inom arkitekturen är konflikten mellan form och funktion inget nytt fenomen. SVT visade för ett tag sedan en dokumentär om en villa i Bordeaux som den världsberömde arkitekten Rem Koolhaas ritat. (Dock har avsnittet försvunnit från SVT Play.) Här kunde vi se huset utifrån städerskans perspektiv, hur hon under varje nederbörd fick springa med spänner och trasor då den store arkitekten tyvärr missat att bygga ett hus som klarar regn.

Arkitekturen är sprungen ur praktiska syften, att få härbärge på ett torrt och tryggt ställe. När sedan de grundläggande funktionerna var tillfredsställda kunde estetiken ta sitt uttryck. Med tiden har också form och funktion separerats, och ett tag bestod motparterna av arkitekten och ingenjören. Kanske lever konflikten och det tysta föraktet kvar på sina håll.

Ett intressant idé för att motverka den konflikt och förakt mellan dessa läger är att genom sin inlevelseförmåga som arkitekt sätta sig in i den boendes situation för  att se till att höja dennas livskvalitet så mycket som möjligt – och denna kvalitet består både av komfort och poesi. Det handlar helt enkelt om att öka välbefinnandet hos den boende. Att arkitektens ansvar inte är större då det verkligen blir fel, det är dock märkligt, då även storheter som Frank Lloyd Wright ritat hus som Falling water (se bild) där öppna terrasser blir effektiva kärl för nederbörd, som senare sipprar in i vardagsrummet.