Benny Holmberg skriver i Tidningen Kulturen huruvida Lars Noréns En dramatikers dagbok är autentisk eller ej. Artikeln gav mig en tankeställare. År 2009 blommade debatt kring vad som innebär en dokumentär roman efter att Liza Marklund kallat sin roman Gömda (1995) för “en sann historia”. När hon senare tog tillbaka sanningshalten i historien slog det hus i helvete av upprörda läsare. Är det lögn att kalla sin berättelse för sann om den bär fiktiva element? Jag har läst mängder av självbiografiska texter, där jag självklart utgår från sanningshalten, såsom i Franz Kafkas, Selma Lagerlöfs och Virginia Woolfs dagböcker, Nils Claessons Blåbärsmaskinen (2009), August Strindbergs Tjänstekvinnans son (1886) och Inferno (1897), Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt (1913-1927) och sist men inte minst Lars Noréns En dramatikers dagbok 20002005 (2008) och En dramatikers dagbok 20052012 (2013). Vad har alla dessa gemensamt? Jo, det skildrar författarens egna upplevelser.

Nils Claesson berättade under en föreläsning i samband med boksläpp av Blåbärsmaskinen (2009) om hur hans använda fiktiva element i mindre grad, så länge känslan och erfarenheten var sann. Han gav sin bild av sin far, den folkkäre författaren Stig Claesson. Att vara trogen sanningen var här lika stark, även om man kunde tumma på vissa konkreta detaljer.

Man kan dra det ett steg längre, såsom Lars Norén har gjort i pjäsen Natten är dagens mor (premiär 1982), där Noréns gestaltning hamnar i ett gränsland mellan realism och fantasi. Hans argument med de fantasiska inslagen sades i en intervju (som jag dock saknar referens till) förhöja den sanningshalt som erfarenheten hade, ty vid starka trauman nödsakas man att tillämpa fantasin för att stå ut. Är dessa fantasiinslag därmed mindre sanna än de realistiska, om man upplevt bägge lika starkt?

Man kan vända på situationen och fråga: Varför är det så viktigt för folk att veta om någonting är sant eller ej? Har det med identifikationen att göra? Har det med tiden att göra, att vi idag omges av så mycket information och så många intryck att vi måste sorla bort det onödiga, och att selektionen blir enklast genom kategorierna sant/falskt? Dock simmar begreppen in i varandra. Ingenting är svart och vitt. Jag känner själv hur fiktionen gärna får äta sig in i sanningsbegreppet så länge just man känner sig trogen mot upplevelsen, känslan och alltså erfarenheten. Dessutom kan fiktionen hjälpa sanningen på traven. Genom att kasta om karaktärernas namn, miljön och tiden kanske det verkligen blir en sann historia så till vida att författaren kan släppa krav på förtal och andra juridiska och moraliska knivigheter. Känslan framför allt!

Bildkälla: Bloggproffs.se