Finns det områden i en stad man skäms över, eller som man helt bara vill glömma bort? Där staden lämnat sitt ansvar och låtit husen och miljöerna förfalla, där får bristen på moral sitt uttryck.

Per Bornstein skriver en artikel i sista numret av Arkitekten (4-2013) om Göteborgs stads segregation redovisat i det offentliga rummet, hur upprustning av områden i staden enbart sker för att den ska tilltala den förmögna delen av befolkningen. Gamla, slitna områden hamnar i glömska så länge de inte ska tilltala en ny målgrupp – då minsann hamnar området på agendan. Bornstein sätter därmed fingret på den bristande moralen bakom stadsplaneringen när han skriver: “Nu är det ju BRF-människor som flyttar in, inte arbetslösa alkisar och invandrare. Folk med riktiga jobb och betalkort. Nu får det ju se lite fint ut, eller hur?”

För ett tag sedan togs väntkurerna bort från spårvagnshållplatserna längst ut i miljonprogramsförorten Bergsjön, något som enligt Bornstein skulle vara otänkbart i någon av stadens mer välbärgade områden. Han tar även upp exempel från Kvillestan i Göteborg, lika centralt som Stockholms söder, som under70-talet hamnade i varvkrisen och färgades av a-lagare och arbetslöshet. Det är ingen tillfällighet att dess spårvagnshållplats är rå betong, fortsätter Bornstein, då en stadsdel i förfall uttrycks genom den nedgångna och av staden övergivna hållplatsen. Åren går, men ingenting händer.

När däremot Kvillestadens industrimark omvandlas till 1.600 nya lägenheter med 16 våningar och en ny saluhall, då staden bygger för en ny målgrupp, då går idé till handlingen plötsligt väldigt fort.  Grässlänterna längs Kvillebäcken rustas upp, förskolor och gångbroar byggs. Samma med Rambergsvallen, menar Bornstein. Krävs att nya lägenheter och en ny arena på området ska byggas för att en upprustning av hållplatsen ska göras? Vilken typ av människor bygger vi för? Sker en uppdelning mellan folk och folk i prioriteringen för vilka vi projekterar det nya samhället för?

Varför rustar man upp ett område? För att de som bor där ska må bättre eller för att man riktar sig till en helt ny grupp av människor som ska kunna flytta dit? Pennygången i Göteborg är ett exempel, där ett privatfinansierat företag struntar i de låginkomsttagare som är boende på platsen, genom att rusta upp området för en ny målgrupp. Folk tvingas lämna hus och hem för att de tillhör en grupp som i stadsplaneringen effektiverats bort. Att sopa människor under mattan för att få ett rent och friskt samhälle är en logik som tyvärr genljuder på vissa håll i det moderna samhället. Så självklart är segregationen en del av systemet.

Bildkälla: YimbyGbg.