Makode Lindes tårta

DN Kultur lyfter fram en trend av konstskandaler, som 2012 slog i taket i antal. Makode Lindes tårta, Fredrik Mattssons horkarlsmynt, Hanna Widerstedts Big brother-bimbo, för att nämna några. DN ser denna trend som nyttig i ett samhälle som mer och mer uppkopplat låter fragmentariska och subjektiva bilder överskölja oss dagligen. Då behövs bildkonsten där för att navigera och ta temperaturen på det politiska läget. Därför är konstreaktionerna också befogade och nödvändiga, menar DN.

Tyvärr tycker jag emellertid ofta att massmedias sätt att hantera konstskandaler är inkompetent, där flera skribenter tidigt börjar värdera konstverket innan de ens tagit del av konstnärens syfte och utgångspunkt med det skapade. Vilken forskare skulle till exempel kunna döma ut en avhandling utan att ställa den mot sin frågeställning? Det råder en brist på kunskap och fördjupad analys. Det som skulle kunna vara en språngbräda in i djupare diskussioner kring de luckor i samhället som varit i tabu, och varför!, där alltså konsten lägger in en stöt, där uppstår endast ett blödande sår av skrikiga löpsedlar. Konsten kommer alltid att vara radikal, och därför kommer den säkerligen heller aldrig bli riktigt rumsren. Den lever ju på att blotta tabubelagda områden. Men jag skulle hellre se konsten med större respekt, då den faktiskt har ett värde efter långt efter att det blödande konstskandalssåret väkt.

Det räcker nämligen inte bara att göra ett förband för att stoppa ett blödande sår, man måste också ställa sig frågan varför såret uppkom, dvs. vad som attackerade och vad som upplevdes attackerat. Det är inte en tårta i sig som är kontroversiellt. Det handlar snarare om hur en tårta landar i ett visst samhällsläge. Därför blir samhällsläget minst lika intressant att diskutera som tårtan i sig.