Denna afton satte jag mig med en bok jag läste för några år sedan, ur vilken jag byggt upp en hel föreställningsvärld kring miljöer runt franska slätter kontrat med stadsliv i ett mindre samhälle där jag bor i en lägenhet av sådant föråldrat skicka att golv och reglar knarrar då jag går över dem. Jag började efter att ha läst boken få återkommande drömmar med stark attraktionskraft kring just ovannämnda motiv. Jag förstod aldrig orsaken till denna lust. Ej heller hade jag efter nog så många drömmar kommit vidare. Drömmarna och dagdrömmarna grävde ur samma samling som tidigare.

Därför var det mig av större vikt att åter beträda källan bakom denna mentala uppståndelse, boken. Och jag satte mig med rykande te i hand och började från början av boken, med förhoppningar som lätt skulle få teet i koppen att skålla min hand. Men jag höll ställningen sida efter sida. Jag kunde visserligen känna igen beskrivningarna som jag tidigare läst, men mina reaktioner var mig dolda. Jag lät orden sjukna in, men de tedde sig likgiltiga. Det tycktes inte bara handla om en annan känsla än den jag haft när jag första gången läste boken, jag tycktes läsa en helt annan historia. Hur kunde detta komma sig? Situationen förehöll så radikal, att om jag hade läst boken för första gången idag hade jag aldrig kunnat få syn på de bilder och miljöer som träffade mig så brännande då.

Det tycktes bara handla om en sak, att bokens explicita skildringar gav mig såpass mycket näring att mitt undermedvetna lockades att leta efter associationer, som en nyckel utan dörr, men som i mötet med den tid jag läste boken måste ha burit den låsta dörren själv. Men när jag idag återvände till boken fanns nyckeln kvar, men dörren var försvunnen.