För er som vill se filmen Jobs (2013) rekommenderar jag att ni gör det innan ni läser detta, då jag lägger ut spoilers.

Det är självklart svårt att gestalta en livstid på två timmar, samtidigt finns det exempel tidigare där man lyckats såsom i filmen Amadeus (1984) – kanske trots att Wolfgang Amadeus Mozart inte själv är huvudkaraktär. Kanske kan en nyckel till framgången med Amadeus handla om att filmen är gjord så långt efter Mozarts död.

Att göra film på någonting allt för färskt blödande gör att man undviker ämnen som ligger allt för nära. Stevie Jobs dog för två år sedan i cancer. Han hade med åren magrat oerhört, men han höll ändå igång nog att kunna lansera såväl iPad som iPhone. Det kan väl inte gå att göra en film om Stevie Jobs utan att nämna hans kamp mot cancern samt hans oerhörda arbete bakom såväl iPod, iPad och iPhone? Ändå har vi här filmen Jobs som på ett skickligt sätt lyckas undvika alltför färska och svåra ämnen av säkerligen såväl moraliska som marknadsföringsmässiga skäl. Det är svårt att klandra någon; att börja rota i processen bakom iPhone kan göra hela filmen Jobs till en reklamkampanj för iPhone. Här väljer man istället att avsluta filmen i och med lanseringen av iPod år 2001. Jobs 10 sista år blir därför bortblåsta.

Jag skulle själv se fördel i film som kan vara brutalt ocensurerad och modig, en film som vågar avhandla ämnen på djupet. Istället får vi här se 30 år passera i rasslande fart, då ämnen som privatliv enbart solidariskt skymtas genom två enstaka scener. En scen där Jobs nekar sitt barn och en där barnet är närmare 15-20 år och sover i Jobs hus. Hur hamnade hon där, slås jag av. Ämnen såsom detta hinner inte avhandlas. Överhuvudtaget ges anslag på ett flertal ämnen som inte får någon upplösning eller ens behandling. Filmens anslag med iPodlanseringen år 2001 är en sådan lösryckt tråd. Så lösningen för att inte begränsa sig och censurera av etiska och juridiska skäl bör vara distansen – att det kan finnas fördel i att faktiskt vänta några år innan det är läge att göra film på Apples grundare.

Dock måste jag medge att filmen och i synnerhet  Ashton Kutcher, som spelar Stevie Jobs, levererar den otroliga excentriska gnista som Jobs bar med sig i hela sin karriär. Filmen bärs upp av denna energi, som skapar puls i varje scen.

Filmens olösta trådar gör dock att filmen inte får ett ordentligt avslut. Vi lämnar Stevie mitt i karriären, något som förmodligen är planerat, dock med en avhuggen osäkerhet. Vart tog han vägen, vad hände? Är det slut redan? Ja, kanske var det så många kände när Jobs gick bort för två år sedan.

Bildkälla: Salon.com