Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i litteratur 2004, fångade mig totalt efter att jag sett föreställningen Babel på Stadsteatern i Göteborg 2010. Jag hade närmat mig hennes författarskap, och indirekt henne själv, genom att se Michael Hanekes filmatisering av hennes bok Pianolärarinnan. Denna berättelse ligger oerhört nära henne själv. För mer info om denna, läs mitt tidigare inlägg här. Efter att också ha läst den boken förstod jag hennes storhet. Hon skriver lika snabbt som hon tänker och gör i många av sina verk inga omskrivningar.

Genom en dokumentär om henne på SVTPlay har jag fått en djupare bild av henne, även om programmet bara är en halvtimme långt. Det mest intresseväckande ur programmet var hur Jelinek berättade om sitt skrivande.

Jag kan i skrivandet se en tudelning mellan författares kontrollerande av den text de skriver, och det djuplodande och intuitiva skrivandet där författaren är i sådant flow att tankarna spinner snabbare än medvetandet. Att ha fått igång detta snabbt spinnande tankemaskineri fodrar en snabbhet i dokumenterandet av dessa infall. Flyktiga och obearbetade tankar är rena, men om skrivandet släpar efter är risken att tankarna går en förlorade.

För Jelinek flödar texten fram i skrivandet. Hon berättar i programmet hur språket börjar tala för sig själv och ibland får för sig att vända henne ryggen. Språket får henne att släpa efter. Vid dessa stunder är det språket, inte Jelinek, som talar. Det kan vara lätt att förringa betydelsen av språkets dominans i skrivandet, detta då det är så lätt att tänka att skrivna texter är sprungna ur författarens medvetenhet och insikt, men det förekommer också i många fall dessa undermedvetna tankemönster som projiceras på författaren, och där denna slaviskt måste hinna med att fånga de förgängliga ordfraserna.

Denna närhet till språket påminner om psykoanalytikern Clarence Crafoords skildring av Selma Lagerlöfs skrivande. Han menade att Lagerlöf hade gjort självanalys genom sitt aktiva dagboksskrivande och att hon genom romanen Gösta Berlings saga hade gjort sig tillräckligt bekant med sitt undermedvetna att hon i sitt fortsatta skrivande med lätthet kunde ösa ur sig av sitt fördolda stoff. Kanske låg storheten här i släppa kontrollen över sitt skrivande, vill jag tro. Även Ingmar Bergman, vill jag mena, lyckades djuploda som mest i två av sina filmer. Dessa två filmer var också sprungna ur en medveten vilja att inte lägga sig i själv, utan att helt låta sig dikteras av sina föreställningar. Om han tänkte på ett ord eller en bild var han därför tvungen att lägga in denna i filmen.

Varför vill man då nå dessa undermedvetna bilder? För det första är det en bedrift att släppa överjagets tuktande av tabubelagda ämnen inom en själv, det är ett hälsotecken att inte kuvas av rädslan att våga uttrycka sig. För det andra är det, också till följd av självcensurens upphävelse, uppriktigare och djärvare bilder som kommer fram. Brutaliteten och rättframheten som många refererar till i Jelineks litterära uttryck orsakas förmodligen av hennes förkastade självcensur. För det tredje menar t.ex. Freud att det undermedvetna besitter ett djupare intellekt än det medvetna, vilket självklart gör det lockande att leverera bilder som är sprungna ur detta djupare plan av en själv. Den dramaturgiska kvalitet som det undermedvetna besitter kan vi beskåda varje natt genom drömmarnas intensitet, ty det är svårt att uppleva en dröm utan engagemang och närvaro.

Det står för mig allt klarare att skickliga författare har förmåga att dels kunna göra dessa s.k. nedstigningar i sig själva och dels kunna översätta dessa till en konstnärlig produkt. Det finns dock många exempel på försök till författarskap som slutat olyckligt, där man utfört en nedstigning men hamnat i psykisk sjukdom som omöjliggjort ett avslutande av ett litterärt verk. Psykoanalytiker Johan Cullberg har i boken Skaparkriser jämfört August Strindbergs skaparkris mot Stig Dagermans. Intressant diskussion kan uppstå kring varför Strindberg klarade sig ur krisen och publicera sitt inferno i bokform medan Dagerman gick förlorad i nedstigningen och tog sitt liv i 31 års ålder.

Bildkälla: Manuelrico.blogspot.se