Vilket värde har konsten? Och hur mäter man livskvalitet? Dessa frågor har forskaren John Armbrecht har vid Göteborgs universitet arbetat med i sin nya avhandling.

Genom att studera värdet av kulturupplevelser menar Armbrecht  att värdet av kulturen går att sätta efter hur stort belopp konsumenten är beredd att betala för upplevelsen. Kostar en biljett 100 kronor men kunden kan tänka sig att betala 300 kronor, då är värdet 300 kronor.

Frågan är om definitionen av kulturens värde är så enkel. Det är i denna bedömning viktigt att veta när kunden utfrågas om hur mycket denna kan tänka sig betala, om det sker innan upplevelsen, direkt efter eller långt efter. Jag vill mena att denna bedömning av kulturens värde blir säkrare att sätta enbart om utfrågning sker långt efter att upplevelsen har skett, ty det krävs distans till upplevelsen som medel för att verifiera upplevelsens slagkraft, dvs. att dess kvalitet fortfarande känns lika starkt. Ofta växer dessutom minnet av en kulturupplevelse efter en tid jag haft den, om den är riktigt bra. Jag kan alltså knyta av till den upplevelsen i efterhand och se dess värde genom att ställa det mot andra intryck. Ofta behöver också konsten tid att bearbetas under en tid efter att evenemanget äger rum. Då är det orättvist att bedöma verket direkt efter att det ägt rum. Det måste jäsa till sig, så att säga.

Armbrecht  komplicerar dock begreppet kulturvärde genom att även visa på att konsumenten kan se ett värde i kulturen även om denna inte besöker platsen för upplevelsen. Att kulturupplevelsen finns tillgänglig skapar ett värde i sig.

Här kan marknadsföringen kring upplevelsen vara både stärkande och försämrande, tänker jag. Kommer man dit med andra förväntningar än man möter kan det slå illa, men i bästa fall möter man något man inte visste att man sökte. I andra fall kan ens förväntningar störa ut perceptionen då man innerligt letar efter något som inte finns där.

Dessutom kan jag tänka mig att det är svårt att skapa generella värden kring kulturevenemang som ska bestämma priset, då variationen av kulturintressen skiljer sig så mycket. Det som faller utanför mainstream skulle dessutom marginaliseras eller suddas ut, då deras värde skulle bli så lång att verksamheterna inte skulle vara lönsamma för kulturarbetarna. Kanske skulle kulturen man inte visste att man behövde försvinna. Alternativt skulle varje besökare själv bestämma hur mycket denna ville ge för konstverket.

Från länken ovan kan avhandlingen läsas i sin helhet.