Fotot t.h. är taget av Elena Shumilova. Hennes bilder har haft enorm sprängkraft och spridits som en löpeld på etablerade nyhetskanaler och sociala medier. Jag kom i kontakt med hennes verk för en vecka sedan.

Hon är en ryska som i början av 2012 köpte en kamera att fotografera sina barn med. Trots att fotointresset tycktes börja då vittnar hennes fotogalleri om en djup kunskap redan vid start. Detta ser jag i sättet hon hanterar ljuset i bilderna, där hon ofta leker med motljusets kvaliteter. Flera pratar om hennes magiska känsla i bilderna, vilket jag tror motljuset är med mycket att skapa, där disigheten i atmosfären framhävs.

Jag blir själv magnetiskt dragen till hennes bilder och måste därför gå igenom hela hennes galleri. Jag skapar i denna enorma fascination distans till mitt beteende och frågar mig: Hur kan hon ha blivit så stor på så kort tid? Vad finns det egentligen i bilderna som är så lockande för mig och andra?

Det första svaret jag tänkte på, som jag varit inne på, är ju sättet hon använder ljuset på. Men ju fler bilder jag ser, desto mer förstår jag den verkliga orsaken till mitt eget intresse för bilderna, nämligen sättet hon berättar om livet på den ryska gården där hon bor. Det utspelar sig en berättelse på farmen med barnen och djuren.

På samma – för mig närmast exotiska plats, en enslig gård med sjöar och tjock skog – följer vi familjen under olika årstider. Det sker alltså en framåtrörelse under ju fler bilder vi ser. Vi hinner bekanta oss med karaktärerna och fördjupa oss i deras liv på platsen utifrån det tillstånd där de bara är, utan att ge anspråk på att verka. Kort sagt: De är naturligt närvarande och avslappnade i mötet med kameran. Motiven skildrar ofta relationer mellan två eller flera parter, såsom mötet mellan ett av fotografens barn och deras kanin, deras hund eller några ankor som går över grusvägen.

Personerna blir efter ett tag välbekanta för oss, men bilderna överraskar ideligen med sättet personerna placeras i för sammanhang. Situationerna är olika, men personerna och miljön densamma. Det vi ser är alltså en dokusåpa, där fotografen tar exempel på vardagen som hon sedan förhöjer och förtätar i en konstnärlig produkt.

Underbart glad för att ha fått ta del av denna färgsprakande berättelse!

Se fler av hennes bilder på hennes 500px-sida.

Bildkälla: Teaguenc.wordpress.com