Den fritt associativa skapandeprocessen blir jag gång på gång mäkta imponerad av, ty den slutar aldrig att överraska. Idag arbetade jag kollektivt med ett filmmanus jag själv stirrat mig blind på, men som jag genom att muntligt presentera projektet för mitt filmkollektiv fick nya uppslag till.

Regissören Judith Weston definierar fri association i boken A film director’s intuition (2003) som ett fritt, ocensurerat skapande av associationer. Denna skapandemetod för mig tankarna till ett annat projekt vi arbetat med, den gången helt kollektivt, där alla i vårt lilla filmkollektiv var delförfattare. Vi arbetade uteslutande med fri association, utan behov av att förstå eller känna behov av att se orsaken till en viss verkan.

Utifrån ett tema valde vi ut bilder som vi associerade kring. En av oss föreslog att hår hänger ner ifrån vardagsrumstaket. En annan sa att om man drar i håret, då skriker en bäbis utanför fönstret. Detta var bilder som alla kunde föreställa sig och känna energi inför. Här var det ingen av oss som kände behov av att förstå varför vi kände energi för situationerna eller inte. Det faktum att alla var på banan, det gav tillräcklig bäring för att skriva ner situationen i manus. När vi hade väl så många situationer kunde vi se utvecklingen i handlingen.

Det märkliga var bara att alla dessa situationer kändes totalt självklara för oss, såsom att någon drar i håret från taket för att få bäbisen utanför fönstret att skrika. Kanske hade vi blivit tillräckligt lyhörda inför varandra och vårt projekt att vi nått en gemensam logik, som utifrån sett skulle te sig tagen från luften och svårgripbar. Men när vi blev alltmer angelägna om att behålla och vårda vissa situationer mer än andra, då märkte vi hur denna till synes lösryckta och svårfångade logik trampade på områden i oss som var både känslomässigt hjärtskärande och humoristiska.

Genom att inte censurera bilder som dyker upp inom oss, då tror jag universella och arketypiska sanningar kommer fram som personer med olika bakgrund och referenser kan identifiera sig med. Vissa forskare och konstnärer talar också om en inre logik som är nåbar just genom ett flöde av ocensurerade associationer.