Intressant tillställning ikväll när jag var på Pusterviksteatern i Göteborg för att lyssna på bl a Ruben Östlund, som var mitt uppe i klippandet av sin nya långfilm Turist (eller möjlig titel: Avalanche). Vi i publiken blev också de första som fick se filmen, om än bara ett minutlångt klipp ur. För er som inte är bekanta med Östlunds filmer finns att se Play (2011), De ofrivilliga (2008) och Gitarrmongot (2004) samt kortfilmer som Händelse vid bank (2009) och Scen nr: 6882 ur mitt liv (2005). Han har redan i sin första långfilm Gitarrmongot undvikit att följa traditionell berättarstruktur och har snarare en formmässig än en berättarmässig avgränsning.

Det var därför inte överraskande att han under kvällen berättade om hur trött han var på hur begränsad och fokuserad dagens film är vid handlingen. Samtidigt kan jag känna att ett sådant ämne är värt att diskutera mer kring, ty det sker sällan och blir aldrig djuplodande reflektion. Film bör inte hela tiden kretsa kring handlingen, vad som händer sedan – att tro att detta är det enda sättet en åskådare kan känna spänning och intresse för en film. Istället kan filmen vara så mycket friare, menar Östlund. Han tar exempel ifrån teatern, där man om man sätter upp Hamlet börjar gräva i vilka frågeställningar i dramat som är relevant att behandla i vår tid idag vid en modern uppsättning. På motsvarande sätt har filmen möjlighet att provocera med en viss belyst och behandlad frågeställning som åskådaren därmed måste förhålla sig till och reflektera över. Filmen lutar snarare på åskådarens eget reflekterande rum än på sin egen nonstop-action.

Filmen kan lätt bli slav under sin egen industri, där man gör vad som helst för att inte tappa publiken, men att man till slut inte ser väsentligheterna bakom alla cliffhangers. Filmberättandet faller på sitt eget grepp, så att säga. Som motpol till det kan det vara intressant att, som Östlund gjort, titta på den enskilda bildrutan för att ur denna belysa en fråga, att provocera åskådaren med en obalans. Att då inte alltid ge åskådaren en hjälpande hand genom att retoriskt definiera rätt och fel gör det ännu obehagligare för åskådaren att hantera situationen. Kanske är det just där, med den verkliga känslan av frustration och obehag, som man mer eller mindre tvingas konfronteras sina fördomar, förutfattade meningar och moraliska beslut. Ifrågasättandet är ett sätt att utvecklas, och framförallt ett sätt att som åskådare kunna tänka själva, istället för att få premissen och den moraliska synen bestämd av filmens handling.

Bildkälla: Op.se