Blev så fundersam idag över hur lätt det är att gå in i en vana, och att sedan inte ha möjlighet att komma ur den. Jag har aldrig varit en TV-tittare såtillvida att jag inte slötittar på TV i timmar. Om det är så att jag tittar på TV via datorn blir det i så fall något jag söker aktivt, utan att gå igenom en massa utfyllnad såsom reklaminslag eller andra program som jag inte söker. Jag vill gå rätt på väsentligheterna. Samtidigt är det problematiskt att vänta in att ett program ska börja en viss tid och att inte ha möjlighet att kunna gå därifrån i pressen att missa något viktigt. Det sista momentet känner vi igen från TV för inte så många år sedan med TV-tablåns strikta ramar, om man inte aktivt spelade in varje program man såg, vill säga. Att nu kunna lösgöra programmen från strömmen av andra program blir därmed en otrolig frigörelse för att komma ifrån ett eventuellt slötittande. Man slår på videoklippet och tittar på det så länge det varar, med möjlighet att kunna pausa och gå tillbaka.

Hade under förra veckan väntat in nästa avsnitt av Alla är fotografer som gick på onsdagskvällen, och jag var också förberedd med mat innan programmet började. I lugn och ro satte jag mig med rykande tekopp för att se programmet i tid. Mitt i allt detta ser jag fotografer i programmet jag minns att jag sett förut. Jag måste därför genast Googla fram alternativa sökord för att finna motivet och fördjupa mig kring dem. Jag måste därför stänga av programmet för att göra en 10-minuters sökning, varpå jag sedan återvänder till programmet men inser att jag denna gång inte såg något inspelat. Visserligen blir programmet tillgängligt på SVTPlay i samma stund som det sänds, men känslan att faktiskt se det när det går bar med sig en sällsam känsla hos mig som nu med SVTPlay skulle gå förlorad.

Nästa vecka vill jag försöka hålla TV-tablån. Gör om, gör rätt.