ekta-Ollio_April11_1000När idag allt ska dokumenteras och sparas till eftervärlden – såsom att dela sin måltid med sina vänner på Facebook, en data som lagras i Internet Archive för all framtid – hur kan man då fortfarande leva med mentaliteten kring förgänglighet i konsten?

Jag hade idag föreläsning med konstnären Jonathan “Ollio” Josefsson (bilden visar ett verk av honom i samarbete med konstnären Ekta). Intressant med graffiti, som är hans primära konstform, är att det är förgängligt. Ett verk målas upp på en betongvägg eller korrigerad plåt, för att det nästa vecka målas över av en annan konstnär. När Josefsson berättade om detta minns jag själv hur viktigt det är för mig själv att ha kvar tavlor, och veta att man kan gå tillbaka till dem. Hur skulle det vara att lägga ner kanske 40 timmar på ett konstverk för att sedan aldrig få möjlighet att kunna återvända till det mer än genom ett suddigt fotografi som avbildning?

Denna förgänglighet i konstmediet förde under föreläsningen mina tankar till ett program jag sett tidigare i veckan på SVT:s öppna arkiv. I programmet I döda mästares sällskap – Barocken (1997) talar Hans Pålsson och Marianne Söderberg om motsvarande synsätt för musiken under barocken, nämligen att se konsten som en tillfällig produkt för hoven och kyrkan. Pålsson berättar om hur Johann Sebastian Bach inte spelades på offentliga konserter, och att noter sällan trycktes. En kantat skrevs för en kyrkodag, sedan var den borta. Hela idén med musiken under barocken var att den skulle fungera som bruksvara som inte var tänkt för en eftervärld. Denna typen av respektlöshet för musiken tog sig absurda uttryck såsom att man hittat notskrift av Bach som använts som smörpapper i en butik. Principen gällde även bildkonsten, fortsätter Pålsson, då konstnärer från barocken sällan signerade sina tavlor.

Graffitin har i Göteborg en enda laglig offentlig plats för alla att skapa på, och det är på en vägg vid Röda Sten. Stämpeln av graffitin som vandaliserande kan likställas med barockens respektlöshet för musikkompositionen. När ska graffitin kunna få lov att släppas in i finrummen – för att stanna?  När man fördjupar sig i graffitikonsten inser man snart att det inte bara handlar om tags hit eller dit, detta kan t.ex. Josefssons portfolio vittna om (se länk ovan).

Ändock verkar inte konstmediets förgänglighet störa Josefsson i hans skapande. Kanske är det tvärtom. Kanske finns det något storartat med en mentalitet som ser förgängligheten som en del av livet, och att konstverket därför är skapat med denna insikt. Tanken på konstnären i ett större sammanhang bland andra konstnärer innebär att man är en del av skapelsen som uppstår av en själv och återskapas av andra, för att man senare kommer dit och återskapar konsten i ett tredje led. Då uppstår ett föränderligt system som byter skepnad i takt med samhällets föränderlighet. Som närmast arkitektonisk stil tänker jag på metabolismen i Japan, vars koncept bestod i att skapa växande, förgängliga och anpassningsbara megastrukturer i tillväxtens tid för ett samhälle som ständigt omformades. Att se konsten på ett sådant sätt, som ständigt ifrågasätter samhällets situation, men också dör i det tillfälle då samhället tar en ny riktning, då gör konsten ändå en nytta innan den dör. En svindlande tanke som bär en nödvändig aktualitet i en tid när Google tagit fram ett par glasögon som ska filma och spara det vi ser i våra liv.

Bildkälla: Cliché: Your lifestyle defined.