Läste under gårdagen en essä av Per Haupt och Meta Berghauser pont från förra numret av Arkitektur (3-2013) kring den förenkling som sker i hanteringen av sociala problem i arkitektonisk projektering. Det saknas politisk styrka och praktiska verktyg för att konkret bemöta de problem samhället står inför, även kring konsumtionens roll i klimat- och miljöfrågan. Lättfångade och klichéartade uttryck som “plats för möten” och “stadsmiljö för alla” blir vilseledande hägringar i bristen på politisk potens, menar Haupt.

De konkreta mål som skapats för ekologisk hållbarhet har lett till lösningar som grönytefaktorn, att grönskan i städer höjer livskvaliteten samt ökar den biologiska mångfalden. När det kommer till social hållbarhet och konsumtion saknas instrument, fortsätter Haupt. Han föreslår själv att skapa socialytefaktor som reglering av sociala och ekonomiska mål, såsom att skapa blandade bostäder i storlek, pris och typologi, allt för att motverka förtätningens negativa effekter.

Haupt är samtidigt kritisk till den bostadsutveckling som skett i Sverige, där investeringar i den kollektiva välfärden idag har omstrukturerats till ytligt sätt ekologiskt regelrätta områden för högkonsumerande minoriteter. Det byggs idag bara för en socialekonomisk homogen minoritet vilket gör ambitionen om social mångfald löjeväckande, anser Haupt. Samtidigt sätter sig konsumtionskulten på tvären för ambitionen kring hållbarhetsprogrammets mål om ett återhållet resursuttag. Ambivalens och paradoxer skjuter in från alla håll.

Jag anser att ansvaret för arkitekter bör höjas för att det inte längre ska gå att enbart tala om “plats för möten” vid hantering av sociala klyftor. Uttrycket blir ett mantra som både förskönar ambitionen för byggherren som arkitekten. Det krävs, som Haupt också slår på trumman för, att skapa tydliga mål som i sin tur föder praktiska lösningar; här räcker det inte med form och livsstil. Socialytefaktorn skulle kunna vara ett sådant konkret förslag på en stad för mångfald och minskade sociala klyftor. Samtidigt får inte nya konkreta lösningar bli nya låsningar som blåser upp nya klichéer som romantiserar snarare än preciserar, att lösningarna finns där för att de alltid har funnits där. Kanske gäller det att ständigt ompröva lösningar utifrån de målsättningar som omsorgsfullt slagits ner i jorden, och att alltid stå i dialog med tidens utmaningar. Nu närmast väntar klimathot och klassklyftor.