Jag har sett dokumentären Surplus: Terrorized Into Being Consumers (2003) av Erik Gandini och Johan Söderberg.

För mig står konflikt mellan konsumtionssamhället och hållbar utveckling. Vi kan inte leva i ett slit och slängsamhälle där vi inte ska laga gamla saker, utan där vi hela tiden känner behov av nya produkter. Vi måste börja finna värde i att återanvända, att göra oss kvitt de multinationella företagens propaganda, som står i syfte att till varje pris hålla marknaden vid liv. Köp, köp, köp – släng, släng, släng!

Rytmik av repetitiv, oändlig upprepning av produkttillverkning i tredje världen. TV-reklam är propaganda för konsumtionskultur. Västvärlden är 20 procent av jordens befolkning, och vi konsumerar 80 procent av jordens tillgångar.

Precis som företagen slår på trumman för sin vara skapar klipparen Johan Söderberg, med känsla för rytmik, en provokation genom att ställa ledande världspolitiker som språkrör för detta konsumtionssamhällets ifrågasättande – detta med växlande bilder av ändlös produktion i tredje världen och västerländsk TV-reklam, samt bilder på det enorma avfallet; skräpberg som bara växer. Filmen kretsar kring hur tillverkningen av detta samhälle, bestående av alla dessa produkter, förstör miljön på planeten.

Filmen fastnar lätt och blir en in your face. Dock kan jag tycka att filmen blir långdragen i och med att den repeterar. Den blir förutsägbar och övertydlig, men kanske är detta effekten, att verkligen slå in oron i oss, och lämna oss där. Söker kanske något mer, en mer nyanserad bit att väga. Vi följer citat mellan lägren som läggs på varandra som motståndspar, men citaten är utplockade, lösgjorda från sin kontext.

I avslutningen ser och hör vi dock G. W. Bush säga det rätta: Konsumera bara det du behöver. Leva ett enkelt, tillfredsställande liv.

Se utdrag från filmen: