Hade en underbar föreläsning av arkitekten och formgivaren Arne Branzell i veckan. På hans hemsida beskriver han även sin forskning, som är inriktad på hur arkitektens skissande kan leda till den bästa lösningen. Här ligger tyngd i ord som rumsupplevelser, att med alla sinnen ta till sig ett rum.

Arkitektur strävar alltid efter att förhärliga, att skapa poesi i vardagen. Frusen musik, kallar Goethe det. Branzell fortsätter i samma spår och menade under föreläsningen att inlevelse och omtanke är arkitektens främsta förmågor, att sätta sig in i användaren av byggnaden och förhöja dennes kvaliteter genom arkitekturen.

Hur är detta möjligt? I mötet med ett rum med mörker, massiva material, lätta material, mönstrade tapeter skapar allihopa krafter och spänningar som hos användaren kan uttrycka sig som oro och lätthet. Dessa spänningar är en mental hinna eller bubbla av rymd, ett kraftfält, som uppstår runt användaren i dennes upplevelse av ett rum. Med alla sinnen närmar man sig rummet och skapar därför ett luktens rum och ett synens rum. Branzell jämför här hinnan eller bubblan med fosterhinnan som en gång omgav en, och som enligt Branzell fortfarande är närvarande hos användaren.

Jag tolkar Branzells jämförelse med fosterhinnan med följande: Den chock man upplevde över att komma ut ur den varma fosterbädden tvingar personen att upprätthålla en trygg mental bubbla även senare i livet. När vi vistas i fysiska rum blir det viktigt att upprätta den mentala bubblan, det inre rummet. Kanske har detta att göra med att behärska sin miljö för att känna sig trygg i det, att s.a.s. upprätta ett revir.

Jag minns min praktik på en teater i Göteborg för ett och ett halvt år sedan där teaterkreatörernas uppgift var att skapa denna bubbla hos åskådaren, som skulle vandra runt i olika rum. Här iscensattes varseblivningar  för åskådaren. Intressant här var att det krävdes att det skapades spänningar mellan olika saker i rummet för att få åskådaren att uppleva detta spänningsfält. För att översätta detta till arkitekturen hjälper det inte att enbart skapa hus – för att det ska bli arkitektur krävs ett finkänsligt inkännande för användaren av den tänkta byggnaden. Eller snarare utgår arkitekten från att själv vara i rummet, ty som Gunnar Ekelöf skriver i sin lyrik, det som är botten i dig är botten i andra.