Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Kollisionsstaden

kollisionI modern hantering av trafik i stan tycker jag mig se två skilda ideologier i planeringen. Den första talar för att separera olika trafikmedel från varandra, såsom gång och cykel i olika körfält, helst med olika fält per färdriktning. Sedan har vi den ideologin som talar för blandstaden som en plats där även alla trafikmedel ska dela på gemensam yta, där alltså cykel, bil och gående ska samsas på samma väg, i samma fält – demokratiskt och rättvist. Den senare ideologin har slagkraftiga argument, men jag har svårt att se hur detta ska fungera i praktiken. Folk kommer från alla håll och ska i detta gytter veta vem av de olika trafikmedlen som har företräde, vem som ska vänta, osv. Det blir en plats byggd för konflikter, osäkerhet och olyckor.

Dock tycker jag mig allt oftare i arkitekttävlingsförslag se tendens till den senare ideologin. Jag fotograferade därför av två exempel på roliga situationer, där bilden t.v. bör visa en ideal verklighet, men att motivet ändå svarar för en trafiksituation med kaos, där cykelsymbolen i marken till trots lockar gående att beträda ytan. I bild två blir det tydligt hur trafiklyckor lätt kan uppstå, när cyklister kommer åkande där folk aktivt korsar vägen på väg ner till älven.

Jag är glad att jag i min egen stad Göteborg sett hur uppdelning mellan gångtrafikanter och cyklister skett i stora delar av centrum – även med olika körfält för olika färdriktningar. Dock vittnar både empiri och teori om kaos ändå, och då handlar det om gångtrafikanternas inkompetens vad gäller trafikregler – kanske för att majoriteten inte uppfattar sig själva som del i stadstrafiken. Det fordras alltså även verifiering av trafikkunskap bland gående som för bilister. Men det är inte rättvist att smutskasta de gående med all kraft, ty jag har läst en bra artikel som även påvisar förståelsen för de gåendes agerande: uppdelningen mellan gång- och cykelbana är inte tillräckligt accentuerad, varför det är lätt att av misstag komma in på fel fält.

Med all den ambition kring lyckad stad som uttrycks i arkitekturrenderingar hoppas jag även att ambitionen förankrar sig i analys kring hur denna lyckade stad ska fungera trafikmässigt. Bara för att social kollision är bra behöver inte all kollision vara det.

Bildkälla: Bilder fotograferade ur tidningen Arkitektur nr 5 och 6 2013 (beskurna bilder).

2 kommentarer

  1. Kan man kanske välja båda ideologierna? Det var faktiskt en av mina synpunkter på remissutgåvan av Göteborgs trafikstrategi 2013. Så här skrev jag:

    För att förena önskemålen om att fotgängare ska kunna röra sig fritt i ett attraktivt stadsrum med att cykeln ska börja användas mer för resor i staden, behövs två olika typer av cykelvägar. Dels behövs ett grovmaskigt nät för långa förflyttningar där hastigheten kan vara ganska hög och där utformningen stödjer ett relativt ostört flöde. Dessa vägar utgör förmodligen motivet för många att över huvud taget vilja cykla i stan. Här bör det normalt också finnas omkörningsmöjligheter, eftersom det finns både snabba och långsamma cyklister. Vanliga hastigheter är 15–30 km/tim, där flera alltså vill cykla dubbelt så fort som andra. Gående bör kunna sättas i första hand i strategiska punkter, t.ex. genom markerade övergångsställen, men på ett begränsat antal punkter.

    I övrigt bör det finnas mer finmaskiga möjligheter för cyklister att ta sig ända fram till sina målpunkter. Här kan gående komma i första hand. Gångfartsområden och gågator är exempel på lämpliga former för detta. Banor där cyklar prioriteras bör vara distinkt olika banor där gående sätts i första rummet. Inga diffusa mellanformer bör finnas. Det är en förutsättning för att både cyklister och gående ska kunna lära sig att känna igen typerna omedvetet och växla mellan de två helt olika förhållningssätt som krävs.

    Gående behöver ha ytor där de kan strosa bekymmerslöst. Cyklister behöver kanaler där de kan ta sig fram i cykelfart genom stan. Vi behöver tillgodose bägge behoven.

    • admin

      17 januari 2014 at 12:43

      Jag tycker helt klart om idén med det fin- och grovmaskiga nätet i staden. Om jag förstår din idé rätt är de grovmaskiga cykelbanorna på cyklisternas villkor med undantag för vid övergångsställena. De finmaskiga näten är ett gångfartsområde på de gåendes villkor, där cyklister, gående och bilar möts. Dock är jag rädd att de diffusa mellanformer du varnar för kan uppstå just vid övergången från det ena nätet till det andra, där de gående strosar bekymmerslöst och där cyklister ska sicksacka ner från 30 km/tim, men det handlar väl bara om att utforma tydliga avfarter, helt enkelt. Så absolut skulle väl bägge ideologierna kunna fungera ihop. Fint av dig att dela dina synpunkter här!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2018 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑