För många är läsandet som rinnande vatten, där sidorna flyter fram i en jämn puls. För mig har läsandet över åren varit förknippat med ett, i nästan samtliga fall, visst mått av motstånd. En tröghet. Har precis läst ut Tatiana de Rosnays Sarahs nyckel (2007). När jag nu under kvällen läst 150 sidor som sängläsning har jag kommit i kontakt med tanken på hur denna tröghet upphört.  Jag vill inte bara lovorda boken, ty spänningslitteraturens dramaturgi har en lätthet i sig, med tydliga cliff hangers. Men jag vill hoppas och tro att även kärvare böcker skull te sig lika flödande för mig nu som Sarahs nyckel.

Hur kan detta komma sig? Innan  jag släckte lampan tänkte jag på den koncentrationssvårighet jag överlag haft kring litteratur – emellertid avfasad med tiden – präglad av ett slags hetsläsning, att aldrig riktigt sjunka in i texten – att sjunka in bakom texten. Jag har alltför många gånger stannat upp i en bok efter 50-100 sidor och känt: Jag orkar inte. Det kan ha med viljan att effektivisera att göra, att försöka plöja en bok så snabbt som möjligt, och att jag därför inte har tid att låta orden sjunka in i mig som stenar i älven. Paradoxalt nog är det kanske just dessa stenar som behöver sjunka till botten för att motivation ska finnas att ägna två timmar extra åt kvällsläsning.

Det är också med förnöjsamhet jag lägger ifrån mig boken, då jag känner hur jag trampar ny mark, hur jag faktiskt kanske kan bli den aktive och samtidigt djuplodande läsare jag så innerligt imponerades över att folk i min närhet – främst under gymnasietiden – kunde vara. Att ta första steget ut i träningssnåret gör det lättare att ge sig ut på nästa, som att utföra en mental plogning där alla hinder man byggt upp över tid plötsligt känns mindre och hanterbara. Därför ska det bli kul att ta sig an en ny bok imorgon.

Bildkälla: Agnesilund.se