Det sägs väl att kreativiteten inte följer schemat, och det kan jag nog skriva under på efter nattens plötsliga skrivinfall. Jag hade planerat att gå tidigt till sängs, men så blev det att jag tänkte på ett gammalt oavslutat projekt jag arbetet med i mitt filmkollektiv. Som så ofta när man ska sova naglar sig tankar fast och vägrar att lossa sitt grepp. Men jag spelade upp bilder i mitt huvud kring olika situationer i filmen som jag kände förnöjelse inför. Här upplevde jag det ena glädjeruset efter det andra kring idéer som väckts. Så infall sig tanken, att om jag somnar nu, då kommer alla insikter jag fått inatt att vara försvunna imorgon. Jag bestämde mig därför att, utan att tända lampan, slå på min dator. Satt så och skrev ner ett relativt utförligt manus, eller kanske snarare en blandning mellan scenlista och filmmanus.

Det fantastiska med nattens mörka slöja som omslöt mig, med undantag från skärmens ljus, var att den fick tid och rum att lösas upp. Jag var heller inte den som styrde texten. Istället följde jag efter och iakttog händerna som smattrade ner ord på tangentbordet. Jag var fast, och jag visste att händerna inte skulle släppa tangentbordet förrän texten var färdigskriven. Sagt och gjort. Klockan tre på natten var jag färdig och totalt uppe i det blå. Men med en inställande känsla för morgondagens bestyr kunde jag emellertid somna utan problem.

Kanske är det natten som färgar texten med det som brukar kallas Kafkastämning, dvs. en blandning av realism och mardrömslik logik. Författaren Franz Kafka själv (se bild) arbetade ju med olycksfallsförsäkringar på dagtid och skrivande på nätterna. Det är en tid då mörkret fördunklar syn och psyke.  Kafkastämningen attraheras jag av, kanske för att den har potential att bära sannare bilder/situationer än realismen förmår porträttera, detta för jag bejakar känslans äkthet före realismens.

Texten är klar, och det är mycket möjligt att jag och mitt filmkollektiv börjar att – hemska tanke – producera min nattliga text till film.

(Bildkälla: Länk)