Sverige lider av bostadsbrist. Som lösning ser byggjättar och bostadsministern fördel i att förenkla den industriella tillverkningen av likadana bostäder oavsett miljö och slår därmed på trumman för den ekonomiska hållbarheten. Men hur är det med den sociala och den ekologiska? I en debattartikel ur Arkitektur (3-2013) skriver Örjan Wikforss om hur bostadspolitiken och bostadsministern nonchalerar diskussion kring arkitektur och kvalitet. Att koppla samman miljöpolitiken med bostadspolitiken är det heller ingen som har gjort, menar Wikforss.

I samma nummer av Arkitektur skildras denna problematik utifrån arkitektens synvinkel då Tomas Lauri skriver om hur arkitekter blir systemfångar i den svenska byggtraditionen. När bostäder inte subventioneras blir arkitekturen en vara bland andra, där de dominanta byggjättarna dikterar villkoren. “Arkitekten är i många fall en bifigur som måttsätter montageanvisningar. En figur som sakta lär sig nöja sig med en begränsad verktygslåda”, skriver Lauri. Som kommentar till den monotoni som Wikforss varnar för i bostadspolitiken skriver Lauri att det idag inte finns utrymme för annorlunda arkitektur. Lauri söker efter höjd status kring byggnadskonsten samt att arkitekter har auktoritet nog att slå vakt om och definiera byggkvalité. Annars är risken att bostädernas väl utförda detaljer och taktila finesser med handverksskicklighet reduceras till de enklaste lösningar där ingen tar ansvar. Lauri tar exempel från problem med putsade enstegstätade träregelväggar, där 120 000 bostäder drabbats och där Göta hovrätt lägger hela ansvaret på husägarna.

Att passivisera arkitektens roll och kanske än värre tappa greppet om arkitektoniska kvaliteter gör att vi hamnar i samma problem som miljonprogrammen blev, där kvantiteten styr framför kvaliteten, och där stark segregation uppstår då statusen för dessa bostäder är låga. Vad hände med det välfärdssamhälle som predikade om bra bostäder åt alla? Att inte ha subvention av bostäder gör att ombyggnader av många lägenheter skjuter i höjden, så att många långtidsboende tvingas lämna sina hem. Å andra sidan vill alla stå med ryggen fria när problem uppstår efter att de billigaste lösningarna använts. Det är ett komplext problem. Det gäller att inte bara hantera bostadsbristen ekonomiskt utan även socialt och ekologiskt. Förmodligen blir hållbarheten i byggandet bättre om alla tre aspekter tas om hand.

Bildkälla: Barbros bostadsblogg.