CraveGenom Törst (Crave 1998) fick jag upp ögonen för dramatikern Sarah Kane. Det första som slår mig är formens säregenhet; huruvida det är fråga om fyra karaktärer eller fyra röster inom samma person är oklart. Här följer vi en nedbrytning av människans själsliv med oerhörd precision och närvaro. I utsatt situation följer vi karaktärens eller karaktärernas agerande, utan att Kane för den sakens skull moraliserar. Pjäsen är en chock!

Kanes idéer kring berättandet är lika intressant, i synnerhet då hon kallas sin teater för erfarenhetsteater, att det är tal om livserfarenheten snarare än intellektuella upplevelser. Hon vill chocka publiken med fysisk upplevelse för att därigenom rena den. Intressant är hennes syn på teaterns formspråk:

Much more important than the content of the play is the form. All good art is subversive, either in form or content. And the best art is subversive in form and content.

– Sarah Kane (Källa: Jacob Hirdwalls förord till Samlade pjäser av Sarah Kane, s. 10-11)