Intressant iakttagelse görs i sista numret av Arkitekturs ledare (5-2013) där chefsredaktören Dan Hallemar påvisar nödvändigheten av skräpkultur i den stadsomvandling som alltmer pekar mot perfektion och utsökthet. Det utbredda arenabyggandet, med plats för temperament, bröl och att ta plats, blir nyckeln till att balansera upp denna finstämdhet, menar Hallemar.

Parallell går att dra till medeltidens karnevaler och lustspel, där överheten med kyrkan, kunde förlöjligas, i en tid med en stränghet och sociala klyftor. Kyrkan behövde dessa karnevaler på samma sätt som folket, emedan dess funktion var att låta tryckkokaren ånga ut överskottshat i hanterbara proportioner mot makten genom att skratta åt den. På det sättet kunde kyrkan undvika revolution.

I en alltför finputsad fasad i staden behövs sprickbildningen, detta för balansens skull. Att kunna skrika av sig på en plats där detta är accepterat och till och med nödvändigt tror jag också skapar ett friskare folk, emedan mentala blockeringar kan hämma individer att våga få ut sin vrede i ett samhälle som enbart anammar finstämdhet och perfektion. Individer som inte känner sig välkomna i samhället låser in sig. Att distansera sig från samhället gör det lättare för tryckkokarens skållheta vatten att fyllas till bredden, och sen fräsa ut med full kraft. Jag anser att ett samhälle bör ta hand om och ge plats för alla, detta för att undvika utanförskap. Allas röster måste komma till tals innan kärlen pyser över; det ska inte behöva gå så långt.

Bildkälla: On-screen.se