Hur skapas arbetsmiljöer som ökar kreativiteten på ett företag? När skyskraporna är normen för ett företag, vad händer med folket däri? Jag har precis läst andra delen av artikelserien Can Architecture Make Us More Creative?. Här ligger fokus på arbetsplatsen. Artikelförfattern Jonathan C. Molloy påvisar här att navet för den kreativa miljön är i korridoren, såsom likt trottoaren i stadsplaneringen blir platsen mellan byggnaderna, mellan rummen. Dessa mellanrum blir utrymmet för det spontana mötet där kreativiteten får sin fulla potential. Korridoren är nämligen inte bara en transportsträcka, menar Molloy, utan en plats där folk är utan egentligt syfte annat än att komma till en annan plats. Här sker informella interaktioner mellan folk på ett företag, då folk ofrånkomligen stöter på varandra, börjar samtala och låter sina idéer kollidera.

I artikeln tas Google upp som exempel på en prestigelös arbetsmiljö, med pingpongbord och där de anställda får anpassa sin arbetsplats själva. (I första delen av artikelserien togs värdet av anpassningsbarhet och valmöjlighet upp i utformningen av en kreativ miljö.) Detta företag arbetar hela tiden med att ligga i framkant för originella idéer, och idéerna ska genereras på kontoret. Utformningen av kontorets miljö är därför avgörande för företagets framtid. Molloy skriver att Google är väl medvetna om att kunskap endast uppstår om det finns en yta, såsom hur konst kan uppstå från en tavelduk. Här gäller det att ge de anställa möjlighet att arbeta enskilt, men också interaktivt. Om man möts i en korridor för en snabb ordväxling krävs också att man snabbt kan ta sig till en plats för djupare diskussion. Googles konversationspunkter på kontoren ligger därför aldrig långt ifrån samlingslokaler. (Bilden visar Googles kontor i Zurich.)

Nackdelen kan då ligga i miljöer som skapar tydlig separering och hierarki, såsom skyskrapor, där folk på 23 våningen sällan möter folk på 26 våningen. Här kolliderar inte lika många människor. Detta är orsaken till att företag som främjar kreativitet och samarbete inte bygger vertikalt, fortsätter Molloy.

Att se mellanrummet som genererande av kreativa idéer påminner mig om hur Peter Emsheimer skriver i boken Den svårfångade reflektionen (2005) kring reflektion:

Var ska vi reflektera? I rummet – i den situationen vi just befinner oss i – eller mellan rummen – dvs. när vi är på väg ur en situation in i en annan? Rummet är slutet och avgränsat. Rummet utgör i sig en begräsning av möjligheter till kombinationer. “Mellan rummen” eller i mellanrummen ges andra möjligheter till reflektion. Vad betyder det då att reflektera mellan rummen? Det betyder att vi på ett annat sätt spränger de ramar som är uppsatta och i mellanrummet skapar ett nytt rum. (s. 8)

I sin bok Barndomens återkomst (1993) lyfter psykoanalytikern Clarence Crafoord fram Storr som  menar att en kreativ människa har förmågan att på ett känsligt sätt kunna länka samman en inre och en yttre värld. Mellan dessa världar, i ett mellanområde, finns religion, symboler, kulturellt liv och konstnärligt skapande. På denna plats leker barnen och de vuxna dagdrömmer. Det tycks mig vara en filosofisk plats att vara emellan platser. Søren Kierkegaard fördjupar denna filosofiska infallsvinkel:

Människan existerar som i en inter-esse, ett upptaget-vara-mellan de ändliga förhållandena och det oändliga, den tidsliga bundenheten till ögonblicket mellan dåtid och framtid och den eviga horisonten för alla ens handlingar. (Kierkegaard, S. i Per Zetterfalks Inter esse 2008, s. 44)

Bildkälla: ArchDaily.