Jag har intresserat mig mycket kring metodik i skapandeprocessen under min studietid, i synnerhet för filmmanus och arkitektur, hur vägen till resultatet ser ut och varför resultatet ser ut som det gör i relation till var man ville nå. Läser i sista numret av Arkitekten (9-2013) att forskare på Handelshögskolan i Stockholm är med i en studie kring Kreativitet och kapital på arkitektkontoret där  svenska, engelska, holländska och kinesiska arkitekter beskriver sin kreativa verksamhet. För det första undersökt hur arkitekternas kreativa processer leds och organiseras. För det andra undersökt hur arkitektkontoren gör för att göra affärer på resultatet. Detta blir sedan ett kapitel i boken Kreativt kapital. Hur de som grupp organiserar sig och sitt arbete.

I artikeln lyfts det fram fyra metoder för skapande: genimodellen, skolmodellen, metodmodellen och stilmodellen. Genimodellen kan svara för sig själv, skolmodellen med sin överproduktion för att generera kunskap och frigöra kreativitet, metodmodellen med sitt väldefinierade arbetssätt och stilmodellen med sin igenkännbara estetik.

Kan själv tänka mig att det ovanliga ligger i att enbart bemästra en metod av dessa fyra, utan snarare att det är en blandning. Självklart marknadsför man sig säkert med en av dessa metoder, såsom Zaha Hadid Architects parametriska formspråk men i praktiken lär vara svårt att undvika skolmodellens överproduktion eller varför inte metodmodellens steg för steg i processen. Att definiera dessa fyra modeller är bra, även om jag söker en problematisering av de hårda distinktionerna. Jag kan dessutom ana att det finns fler tillvägagångssätt än så.

Det går även att tänka sig att dessa modeller är gångbara för all kreativ verksamhet, även om genimodellen är svår att se som en tydlig modell. Studien visar att denna modell snarare är en stereotyp som fortsätter att hänga kvar, mest av media. Man söker den stora hjärnan bakom skapandet även om det i praktiken är av en arbetsgrupp. Beställare och media vill träffa Zaha Hadid och inga övriga från hennes kontor, kanske som ett sett att hålla uppe sin föreställning av henne som ensam kreatör.

Även genimodellen bör problematiseras, då den skulle kunna tillskrivas en grupp och inte enbart en individ. Dessutom kan genimodellen vara ett samlingsnamn på de andra metoderna, att dessa genererar innovativa lösningar, kanske dock inte per definition.  Hursomhelst är de intressant att det dyker upp mer forskning kring kreativitet och skapande – ett fält som verkligen kastar ut folk på djupt vatten.