Eftersom jag sedan liten ålder fascinerats av arkitektur och konstnärer är det med lust jag på biblioteket skådar boken med titeln Hemma hos författare, konstnärer, kompositörer i Norden. Tomma och privata miljöer av sekretärer, väggklockor, flyglar, trasmattor och gökur visar sig. Kanske säger författarens frånvaro lika mycket, om inte mer, om författaren än om denne hade poserat på sin hemmaplan. Nu var visserligen de flera, om inte samtliga, författare döda, vilka bokens miljöer skildrar, men effekten blir ändock påtaglig även med nu levande personer. Risken hade varit att författarens närvaro visar ett representativt och därför förställt ”jag”, gentemot att skildra denne genom föremål. Det handlar om att återge en sannare bild.

Likafullt ser jag intresse i öde hus, en vän till mig nyligen visade nöje i att ha införskaffat en bok om. Häri finns avbildat miljöer där människan skapat något, såsom ett hus, som på något märkligt sätt övergetts och förfallit. Ett foto visar hur kaffekopparnas innehåll inte ens hunnits tömmas innan huset skulle lämnas för gott. Nästa steg blev självklart att naturen själv fick ta hand om det, i form av växtligheten som äter sig in i skrymslen och vrår, vilka sätter rot och tar över.

Eller vilka är det egentligen som tar över, människan eller naturen?

Tänker på konstnären Karin Mamma Andersson som i sitt arbete dras till bilden av det förfallna, där människan ambitiöst skapat ur drömmen om lycka och liv, men där ambitionen och drömmen kvävs då huset mot slutet ändå står tomt och förfallet. Vad gick snett? Och hur?

Drömkåken (1993) med Björn Skifs och Lorrygänget är ett komiskt exempel.