Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Min store tjocke far, en film som växer

Regi: Kjell-Åke Andersson

Manus: Kjell-Åke Andersson och Magnus Nilsson

Jag tycker om film där jag inte direkt förstår vad som hänt, utan där jag sakta minns tillbaka på filmen, och hur den allteftersom jag lämnar den bakom mig blir klarare och viktigare för mig, att filmen organiskt börjar växa inom mig.

Så är det med Min store tjocke far.

11-åriga Osvald (Nick Börjlind) ser upp till sin pappa, vill vara som sin pappa Tjaffo (Rolf Lassgård). Tjaffo är heroisk, charmig, impulsiv men samtidigt försupen, vänsterprasslare och svikare. Året är 1959. Mamman Viktoria (Ann Petrén) är trasig redan från början, men försöker ständigt vinna sonens tilltro, men han avvisar henne ständigt. Familjen ska spendera sin sommar i släktens sommarhus. Osvald försöker komma nära sin pappa, förstå sin pappa, men frustrationen över dennes svek går ut över Viktoria.

För mig handlar filmen mycket om avsaknad på tröst och närhet. En dimmig kväll beger sig pappa och son ut i landskapet. De går fram till en sovande häst. Tjaffo ber Osvald lägga sig och vila hos den om han grips av oro. Osvald börjar gråta.

Osvald vill verka kall, hård och tuff mot sin mor, men hans saknad och skuld över sitt avvisande beteende gör sig påmind genom att vara behövd då han ständigt kissar på sig. Dock försöker en barnflicka (Gunilla Röör) senare i filmen hjälpa av honom detta beteende, och dessa två blir snabbt kära vänner – ett vitalt spel som Osvald förmodligen inte vågar känna hos någon annan. Detta blir självklart ännu svårare för Viktoria att bära.

Tjaffo bestämmer tidigt att sätta upp en argentinsk mässa av bönder i närområdet. Den ska framföras på Osvalds 12-årsdag. Tjaffo har många idéer, och såväl Osvald som Viktoria vet att han sällan håller vad han lovar. Mycket riktigt strular det till sig. Tjaffo har heller inte ordnat present åt sin son vilket för Osvald är nog.

Den starkaste scenen förekommer mot slutet då Osvald och Viktoria konfronteras med varandra, och hur Viktoria jagar Osvald i skogen, både i lek och förkrossning. De faller, varpå Viktoria skräms av några fåglar. Osvald kramar om sin mor, tröstar. Han tröstas även själv, även om han inte vill erkänna detta.

Tjaffo har lovat Osvald att köpa ett hus av en greve ute i skogen, där de kan bygga en mur, stänga ute hela världen – ”inte behöva raka sig”, som Tjaffo säger. Skapa trygghet och tröst. I slutet av filmen kastar Tjaffo över dörrnyckeln till Osvald.

Filmen är gjort 1992. Tyvärr känner jag att de flesta svenska filmer idag är för tydliga med och alltför fokuserade på story så till den grad att poetiserandet försvinner. ”Min store tjocke far” är full av poesi och framför allt liv, kanske är det just därför den känns långt efter att jag sett den … och att den ständigt växer!

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2018 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑