Fasad från sjön/söder

Fasad från Delsjön/söder

Efter intensivt arbete har jag äntligen avslutat projektet kring en bastu. Denna finns nu presenterad i min portfolio. Kan dock vara värt att komplettera beskrivningen där med den muntliga presentationen jag höll idag. Här kommer den i textform:

Jag heter Simon och mitt projekt heter Monkelus i Delsjön.

Byggnaden är uppdelad i omklädningsdel och bastudel, där omklädningsdelen har omklädningsbås och dusch till var och en – en yta man som besökare disponerar själv under sitt besök.

I omklädningsdelen förser takfönstret alla rum med ett behagligt dagsljus. Korridoren med omklädningsbåsen får därför ett rytmiskt ljus ifrån i taket, där solens rörelser skapar variation i styrka och uttryck. Taket och väggarna är buktat glasfiber som ger spänst i byggnaden. Glasfiberskalet omsluter byggnaden och står i starkt möte till gavlarnas barkväggar och bastuns jordgolv.

Avsikten har varit att jobba bort en fobi för insekter, i synnerhet gråsuggan. Att komma över den rädslan kan öppna ögonen för kvaliteten hos platser, varelser och människor man tidigare fördomsfullt föraktat.

Det djur som inte sticker upp huvudet över andra, ett som lågmält lever ett liv utan att förpesta luften för andra. Ett idealt liv. Ett ödmjukt liv.

I skapandet av byggnaden har jag kommit i kontakt med fundamentala material, nämligen material från platsen, som jord, sten och bark. Sen har jag associerat kring rädslan och jobbat fram byggnaden utifrån att skapa en meditativ guidning, där arkitekturen är guiden som leder personen runt i olika aktiviteter. Att jobba fram och förstärka sinneliga kvaliteter från miljön som man har tid att landa i.

Bastuns interiör

Bastuns interiör

Man ligger i kokonger, som i en utveckling mellan larv och insekt, hängande nära vattnet. Innesluten, men ändå nära naturen. Denna ska fungera även vintertid då kokongen är av ett flismaterial.

Att sitta naken i jord. Att vakna i en kokong i bländande gryningsdager. Först en tanke att bygga stora landbryggor runt byggnaden, men det skulle bli för iscensatt. Istället får mångfalden av stenar leda personen ut i vattnet.

Viktigt att låta personen komma ut i naturen innan man leds in i bastun, därför är dörren också frånvänd användaren när denna kommer ut från omklädningsrummen. Man uppmanas att upptäcka i landskapet.

Jag har undvikit att skapa en alltför figurativ byggnad, som en jättegråsugga. Det ska finnas antydningar, men ingen övertydligt. Man ska inte komma till platsen och tänka: Oj, en lekpark; nu blir det underhållning. Istället vill jag att man kommer i kontakt med ett tankerum, ett reflekterande och inkännande som man efteråt blir medveten om orsaken till. Det har med upplevelsen att göra. Inser man att det är iscensatt, då blir man medveten om manipulationen och intar en distans. Man blir en passiv betraktare snarare än en aktiv upptäckare.