OmklädningsrumArkitektur är moral, det är något jag mer och mer börjat inse när en vän till mig nu försöker inkorporera genusperspektiv mer markant i utbildningen på arkitektur. Att leda besökaren genom olika rum innebär att man försätter denna inför olika val, där det krävs moraliskt beslut. Ta omklädningsrum till exempel. Arkitekten ritar upp ett kapprum där man tar av sig skor och jacka, sen uppstår ett val, att antingen gå in genom den högra eller vänstra dörren, som leder in till två separata omklädningsrum. Något tredje alternativ ges ej möjlighet. Fenomenet går att läsa av enda bak i antikens arkitektur, i de offentliga badanläggningarna, fast med skillnaden att kvinnorna hänvisades till en separat del, gravt nedförminskad och undanknuffad i relation till männens gedigna ytor.

Jag vill med detta exempel inte slå fast att omklädning ska ske i samma rum – ett slags henrum, istället vill jag fokusera på själva valet, att man tvingar in personen i den ena eller andra fållan, för att genom uppdelningen betona åtskillnad mellan folk och folk. I det fall personen känner sig vilja ha avskildhet mot andra bör inte en arkitekten ta för givet i vilken grupp man ska förvisas till. Det bör alltså ges större respekt och givmildhet i alternativa möjligheter hos den som använder anläggningen.

Förslagsvis kan alla få ett eget avskilt bås. Förslagsvis kan gruppuppdelning ske, fast med mer eller mindre öppen plan där ändå möjlighet för möte kan ske – även, hemska tanke, mellan könen och åldrarna. Här får arkitekten helt enkelt balansera mellan integriteten, öppenheten och slutenheten. Kort sagt, det bör finnas fler alternativ att ta ställning till än att på slentrian bara slänga upp två omklädningsrum.

Ty när arkitekten tar ställning, då öppnar det också ögonen för användaren att se nya möjligheter än vad de tidigare trodde var möjligt, något man förenklat kan kalla look outside the box.