Glenn Gould

Glenn Gould

Pianisten Glenn Gould har länge inspirerat mig. Hans väntade länge innan han en dag visade prov på sin skicklighet, vilket ledde till att han genast fick kontrakt hos Colombia Records. Han blev konsertpianist, men endast några år, innan han tog beslutet som fick stora massan att dra på ögonbrynen: han lämnade konsertsalen för att helt uteslutande skapa musik genom studioinspelning.

Gould komponerade egen musik, men även i arrangemang av andra kompositörers verk (Bach, Beethoven, Mozart, Schönberg, Scriabin, m.fl.) blev hans engagemang och hans unika uttryckssätt så utstuderat att han blev en slags kompositör även där.

Kanske var just detta haken vad gäller hans avsky till konsertsalen; han ville jobba med millimeterprecision för varje verk och kände att konsertmiljön snarare gav publiken tjusning genom tankar på ifall pianisten skulle spela fel. Kanske blev pressen för hög, men hans starkaste argument var att musiken i hemmet enklare skulle öppna möjligheten för åskådaren att engageras. Jag tänker att detta argument handlar om att överge det representativa jaget, vilket möjligen publiken i konsertsalen måste hålla uppe för sina medmänniskor i lokalen.

Glenn Gould var banbrytande att genom tekniken skapa nya kanaler att nå sin publik med. Han använde sig av TV, skivinspelning och radio. Jag skulle starkare känna för hans argument för 30-50 år sedan, då han språkade för detta. Tyvärr känner jag att dagens överkonsumering och frosseri av media mot oss har gjort att jag stänger av denna öppenhet inför konsten. Den mask som tidigare fanns i konsertsalen sitter nu som spärr även i hemmet.

Det handlar om en slags sinnesnärvaro, en slags öppenhet. Att fritt ta till sig konsten utan att tänka på annat. Att stänga ute omvärldens rationella punkter om morgondagens göromål, etc. Dvs. att helt uppslukas av konsten. Försöker därför undvika all ”bakgrundsmusik” – den jag inte upptar all koncentration på – precis som jag koncentrat mig på musiken till fullo på en konsert. Allt för att undvika det intetsägande sorlet: mainstream.

Möjligheterna att nå konsten är fler idag än för 50 år sedan, men är vi då bättre på att ta till oss den?