Ekologisk hållbarhet är trendig idag. Det låter därför inte märkligt att arkitekter i projektering av skyskrapor kastar in träd och växter för att öka attraktionskraften. ArchDailys näst mest läst artikel under 2013 lockade mitt intresse idag. Det är en text av Tim De Chant kring det orealistiska med denna träd i skyskrapa-trend.

De Chants kritik handlar om hur träd har svårt att leva på hög höjd, med skyskrapans förutsättningar, med den kraftiga vinden och den extrema värmen och kylan som uppstår. Men De Chants lyfter också fram problematiken med logistik, såsom svårigheten att kunna vattna vertikalt odlade växter.

De Chants har självklart rätt i absurdheten i hur vissa arkitekter på slentrian kastar in träd i skyskrapor för att locka beställare. Dessa renderingar med 10-metersträd placerade på normaltjocka bjälklag blir närmast komiska då träd generellt sätt behöver lika mycket plats under som över jord. Det är dessutom en naiv tanke att tro att projekten är mer hållbara bara för att det finns utplacerade träd i byggnaden. Ofta har det blivit ett billigt PR-trick. Ändå tycks det mig finnas en tydlig gräns mellan dessa utopier och realistiska alternativ. Det märks när förslagen är välgrundade.

De Chants argument är att träd har svårt nog att växa i staden på marknivå, och att det därför säger sig självt att träd placerade 150 meter upp i luften, där nästan alla klimatvariabler är mer extrem än på gatunivå, är utopi.

Så länge växtligheten håller sig under trädgränsen, där naturen själv dragit gränsen för vad träden tål att växa i för förutsättningar, har jag svårt att se hur träd per automatik inte klarar skyskrapor. Självklart har träd i skogen en rikare biologisk mångfald, där inte grönytorna är avskurna från varandra som i staden, men samtidigt finns ju potential att skapa en skyskrapa där all grönska är förenad, inte bara i skyskrapan utan med växtligheten på marken. Staden har potential att öka den biologiska mångfalden genom denna förening av grönytor. (Det finns dessutom växter som inte kräver jord. Se “urban odling” för mer info.) Om detta nämns ingenting i De Chants artikel.

Det är ju självklart att träd inte kan växa i de mest extrema klimatförutsättningarna, men det finns ju faktiskt vertikala odlingar som klarar sig bra även som riktig byggnad. Artikeln saknar nyans då exempel på färdigbyggda vertikala odlingar uteblir. Att säga att detta inte finns är en lögn. De Chant har bortsett från starka referensobjekt, helt enkelt, allt för att få sin retorik starkare. För det finns ju självklart arkitekter som verkligen lyckas hantera de kritiska områden som De Chant lyfter fram, att då dra alla arkitekter över en kam och påstå att projekten överlag är verklighetsfrånvända är ett påhopp och generaliserande.

Bildkälla: ArchDaily.net