Ser med förnöjelse hur det offentliga rummet söker sig platser som tidigare varit ämnat för annat, i konflikten mellan biltrafikanterna och gångtrafikanterna och deras utrymme i staden. Mötet mellan dessa fält verkar evigt svidande. Jag närmar mig idag två nya ord kring arkitektur och stadsbyggande, vilka presenteras i sista numret av tidningen Arkitektur (2-2013). Det första ordet parklet är tomma parkeringsplatser som utnyttjats som plats för offentliga aktiviteter. Konceptet har överförts i stadsbyggandet där trottoarer har breddats för att ge plats åt aktiviteter såsom t.ex. sällskapsspel och träningscyklar. Nästa ord, playstreet, följer naturligt inpå detta första koncept, och innebär när avstängda gator har kunnat utnyttjas som tillfälliga lekplatser. Konceptet är från USA, i grunden som svar på att minska barnfetman.

Dessa nyord bygger på en utveckling som stärker mig eftersom det uppstått ett ifrågasättande om vad staden är och vad staden kan vara. Är staden för människor, deras aktiviteter och deras inbördes relation mellan varandra, då bör den också omarbetas, ty en stad vars offentliga rum är begränsade, där man utestänger folk som inte har råd att betala, där uppstår segregationen. Här kan människan i staden gynnas av att arbeta fram fler offentliga och halvoffentliga rum för möten som inte bara handlar om uteserveringar eller bänkar på ett torg. Att just som ovanstående exempel bejaka aktiviteter som tidigare inte varit del av stadslivet, det öppnar upp för en rad fantasier hur detta gemensamma rum, där vi alla är välkomna, ska förhöja våra livskvaliteter. Staden som plats håller på att omdefinieras!

Bilden ovan visar ett parkletförslag av Downtown Los Angeles Neighborhood Council för sin stad.

(Bildkälla: Länk)