Av en anledningen såg jag det senaste SimCity-spelet – något jag minns att jag spelade ursprungsversionen av sporadiskt en tid i min barndom. Anblicken av detta i modern tid gav mig en smärre chock, ty jag insåg vilka värden spelet förde med sig. En välfungerande stad ser fördelar med folk som strängt taget lever i sin bil. Musik som taget ur en 80-talsrulle med Tom Cruise – som en påminnelse om karriärismens värde, att till varje pris ta sig högst upp i skyskraporna, som ett bevis på sin framgång. Kommer man inte till toppen av skyskrapan får man nöja sig med ett liv i industriområdet med avgaser och långa avstånd till allt.

All kunskap om ekologisk och social hållbarhet tycktes aktivt ignorerad i detta spel. Jag vet ju att målgruppen som spelar denna typ av spel lätt kan se det visionära i dessa bilberoende och segregerade städer, där man ofrånkomligen skapar ett Down Town och en förort till detta, som naturligt blir en sovstad där simmarna bilpendlar på highways. Vad har hänt med idén kring nollenergibyggen, förtätade blandstäder, grönska, bilfria stadskärnor, osv.? Listan kan göras lång på aspekter som kan känneteckna en sund stad.

I spelet går det enbart att bygga stadsdelar för gång och cykel om man laddar ner plugins från speciella sidor. Grundspelet är alltså enbart utrustat för bil. Det jag oroas över är vilka värdegrunder som spelet förmedlar till den unga spelaren. Hade spelet istället kunna skapa variation i byggandet, där minskning av energiförbrukningen ger poäng eller där grönyta ger poäng – där skapas de hållbara och sunda värdegrunderna hos barnet. Förhoppningen är ju självklart att dessa värden ligger till grund för en fortsatt kamp i vuxen ålder. Det handlar om moral och vett. Barnet väljer spelet för att det är interagerande. Här gäller det att förstå ansvaret, att spelutvecklarna faktiskt spelar lika stor roll som lärarna i skolan, ty bägge ger kunskap genom fakta och intryck.

Bildkälla: Eftm.com.au