Återkommer i minnet av när jag lyssnade på ouvertyren av På spaning efter den tid som flytt, Combray (1913), av Marcel Proust. Även om strukturen skiljer sig från den traditionella romanen följer Proust en högre prioritet och vördnad för att beskriva minnen av förnimmelser och händelser, och minnet följer inte den traditionella strukturen.

Boken är därför inte bara gestaltad, utan också berättad, av Proust själv, eller av möjligen hans alter ego. Vi kastas in i hans sovrum som barn, när han innerligt efter middag gått tidigt upp till säng i väntan på att hans moder ska komma upp och ge honom en godnattkyss. Svek, gränslös sorg och längtan slås an när det under festlig tillställning blir svårt för modern att hinna med denna hans livsnödvändiga ritual, vilket ger honom dessa känsloreaktioner som sedan håller mig andan flera gånger under berättelsen, ty även då berättaren går vidare med att beskriva andra fragment av sitt förflutna är det ändå präglat av dessa tunga känslospel, som en ständig andnöd.

Berättaren har ett öga utåt, ett extremt närvarande spel på sin omgivning, att i detalj observera smaker, dofter, färgkulörer och röster, och har därigenom möjligheten att få större klarhet om sitt inre.

Den dunkla fragmentariska stämning som präglar bokens innehåll ter mig därför viktigare emedan jag själv blir en sökande, liksom berättaren själv. Därför är det med ett drömskt rus jag avslutar berättelsen, ett tillstånd ur vilket jag möjligen sakteligen kan skönja någonting – att ett frö satts i jorden, och att jag nu efter berättelsens slut väntar på att det ska gro.