Sedan föreställning Babel i Göteborgs Stadsteater 2010 har jag fått upp ögonen för Elfriede Jelinek. Elfriede Jelinek. Huggande ord, som liksom flödar på själv, utan att hon kontrollerar dem. Hon väljer ett ämne, och så spinner orden. I det här fallet väljer hon en person oerhört nära sig själv. Eller är det en självbiografi? Pianolärarinnan Erika hålls i järngrepp av sin överkontrollerade mor som stakar upp livet för henne. Modern egna misslyckade ambitioner blir ett outhärdligt fängelse för dottern, som nu måste ta på sig uppgiften att bli den framgångsrika pianisten. Men dottern har fyllt 40 år och sitter fortfarande och undervisar elever. Ur isoleringen lär Erika emellertid komma nära sin elev Walter, där en ömsesidig ömhet och närhet inte verkar vara det idealiska för lärarinnan i den nalkande kärleksrelationen. Det handlar om ett inre behov, då hennes sexuella drifter hållits igenbommade, ett behov kopplat till det järngrepp om makt hon hela livet tvingats underkuva sig.

HON sparkar en gammal kvinna på höga hälen. Varje fras kan hon koordinera med det på förhand bestämda stället. Bara HON kan flytta allt till dess rätta plats. Hon slår in okunnigheten hos dessa bräkande får i sitt förakt och straffar fåren med det. Hennes kropp är ett enda stort kylskåp, i vilket konsten håller sig frisk.

Pulsen känns, dvs. den rytm i vilket Jelinek lägger upp sina meningar. Hon har musiken med sig från barn- och ungdomen då hon fick en flygel som barn, övades in i dramatik, violin, piano och orgel. Men tillslut sa det stopp. Hon gick inte ut på ett år. Vägen ut blev genom skrivandet.

Ur teaterföreställningen från 2010 sades det att Jelinek inte gör genomskrivningar, åtminstone inte på senare tid. I detta färska flöde av ord, där rytmen finns med från början, skulle rättelser i efterhand te sig falskklingande. Varför rätta till något, då man ändå inte själv är den som styr texten? Hon säger själv att språket är fritt att uttrycks sig själv, där hon själv närmast släpas efter. Och vad är då detta ”släpas efter”? Förmodligen formeln för tankens hastighet genom skrivhastigheten, även om hon säger sig skriva i samma hastighet som hon tänker.

Och att låta språket få egen fart gör framförallt att censuren inte hinner med, dvs. självcensuren. Denna tror jag är den största fienden i dramat, om denna hela tiden lägger an på texten – girig nog att tro sig ha ensamrätt på innehållet. Men inte i Jelineks fall. Språket är rättframt, stramt, precist och skavande.

Mer Jelinek, helt klart!

Follow my blog with Bloglovin