Alan Kirby skriver i sin artikel The Death of Postmodernism And Beyond  (2006), såsom titeln antyder, att Postmodernismen är utdöd. Kulturen, vars innehåll styrs eller enbart påverkas av lyssnaren/åhöraren, visar på en förändring från den postmodernistiska andan. Konsten kan så att säga inte bäras upp av sig själv, utan är beroende av yttre inverkan. Pseudomodernismen är det nya. Han menar på att bloggar, TV, radio och även film allt oftare bärs upp av dessa principer.

Han menar att konsumenten/lyssnaren/åhöraren tar för givet datorns sätt att låta oss fritt vara texten (som vi kan distribuera enkelt och brett), såsom genom bloggar, inlägg i TV-debatter via SMS, interaktiv konst och spel, etc. Sen hans artikel har vi även Twitter och kanske framförallt Facebook.

En tanke uppstår Twitter, men det är först efter ett tag som tanken blir tillräckligt komplex och fördjupad då andra gått in och startat diskussion kring fenomenet. På det sättet uppstår en sofistikerad metod att arbeta fram slagkraftiga reflektioner genom en kollektiv skapelse.

Men så kommer haken, som jag också undrar över: ifall denna kultur ska vara värd att ta på allvar, att denna konst, som är så svår att nå originalet av, ska vara värkbar och betydande även om sådär 50 till 100 år, hur ska då dessa strömmar av masskonst hanteras för eftervärlden? Precis som vi går tillbaka till Strindbergs texter idag, hur ska vi hantera kulturen från idag en mindre bestämd avsändare, såsom medlemmarna ur Kanal 5:s Färjan – eller för att inte tala om alla miljarder kommentarer på Internet!

“Internet pages are not ’authored’ in the sense that anyone knows who wrote them, or cares.”

Detta, menar Kirby, är anledningen till att vi bara är i Pseudomodernismens begynnelse, för mycket av dagens kultur bygger på endast ett ”nu”, där varken dåtid eller framtid spelar någon roll.

Och verkligen, hur ska allt detta hanteras? Alltfler institutioner och organisationer världen över har som uppdrag att lagra information på nätet, där kanske Google är den starkaste i högen. Har även hört för ett tag sen att en amerikanskt företag lagrar alla Twittermeddelanden.

Jag tycker inte att denna utveckling är fel. Det finns en enorm möjlighet att låta alla få sin röst distribuerad och hörd – att man känner att man kan påverka, men då fordras ett ansvar. Dessutom känner jag sällan de aktiviteter där jag som publik är involverad att påverka inte bär ambitionen att vara ett konstverk, vilket jag tycker borde finnas där, och i det läget bör materialet hanteras och struktureras. Men regeln är enkel: Är jag publicerad på Internet deltar jag i konstverket och kulturen.