Vår tids rädsla för allvar

Vår tids rädsla för allvar av Roy Andersson

Har under längre tid återkommit till en artikel regissören Roy Andersson skrev om rummets sanna skildring av människan. Artikeln publicerades i arkitekturtidskriften Forum Inredning Arkitektur Design och finns nu även med i Anderssons nya upplaga av boken Vår tids rädsla för allvar (Studio 24). Andersson jämför rummet med seriefiguren Li’l Joik som ständigt förföljs av ett regnmoln. Han verkar ha accepterat regnmolnet och berörs således inte av det, men vi som betraktar figuren kommer aldrig att kunna bortse från molnet. Det uppstår därför en dimension hos publiken som figuren själv inte är medveten om. På samma sätt fungerar rummet, menar Andersson. Man kan välja rum i viss mån, men det som syns är då ens ambitioner och drömmar genom rummet.

Att på detta sätt se rummet som gestaltning av människans drömmar kan ställas mot att vi fortfarande trampar i nyfunkisens fotspår. Var finns variationen i bostadsbyggandet? Var finns mångfalden? Var finns den jordnära värmen och hantverket i relation till den sterila likriktigheten?

Likväl vistas man i stor utsträckning i rum man inte själv haft kontroll över att påverka, fortsätter Andersson. Detta sista är intressant då jag kopplar detta till hur staten bygger ett samhälle långt ifrån människorna, även om det är gjort för människorna, finansierat av människorna. En segregerad stad som skapar klyftor. En arkitektur som bygger konflikter.

Jacques Tati lär ha sagt att filmen visar ett utsnitt av sanningen, men arkitekturen är sanningen. I filmen Playtime (1967) visade han en tragikomisk historia med en omänsklig arkitektur där det inte fanns en tydlig funktion vad byggnaden är till för. Han leker med ovissheten hos publiken i vilken interiör man månne ha kommit till. Allt är stort, sterilt vitt – som en uttrycksfull påminnelse om det känslomässigt karga landskap som byggs upp mellan människor, som ett hinder mellan människor.

Ur filmen Playtime: